Den laglösa allemansrätten

Debatt Artikeln publicerades

Dagens allemansrätt är baserad på en bluff. Det skriver Bengt Holmgren, ordförande för Medborgarrättsrörelsen (MRR)/Nätverket Rätt Strandskydd (NRS), och Sture Åström, styrelseledamot i MRR 2007 – 2010.

Runtom i landet får nu villa- och sommarstugeägare i närheten av en strand veta att en stor del av deras mark skall vara ”allemansrättsligt tillgänglig”.

Där får de inte ställa en soffa, inte klippa gräset, inte odla något, inte fälla träd utan länsstyrelsens tillstånd. Men de är tvungna att städa bort besökarnas sopor. Kommunen bidrar inte till städningen. Vad är ägandet då värt?

Myndigheternas tjänstemän kan agera så godtyckligt, därför att inga lagar preciserar allemansrättens innehåll och dess balans mot andra rättigheter, särskilt rätten till hemfrid och äganderätten. Det som lagar är till för. Det finns bara en oprecis mening i grundlagen.

Normal lagstiftning har medvetet utelämnats, därför att allemansrätten skulle utgöra en ”urgammal sedvanerätt”. Denna kan då ”tolkas” av tjänstemännen, vilket skett utan demokratisk kontroll.

Riksdagen skulle nog aldrig lagstifta om den socialisering av marken, som ”allemansrättsligt tillgänglig” med nyttjandeförbud innebär.

Någon sedvana med rätt för allmänheten att vandra överallt har aldrig funnits, vilket Gunnar Wiktorsson övertygande visat i sin bok ”Den grundlagsskyddade myten”.

Det visar även 1937 års Fritidsutredning i sitt betänkande SOU 1940:12. Dess uppgift var att föreslå ”tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning”. Det skulle främst ske på kommunalt och statligt ägd mark.

Betänkandet redovisar de stora arealer som ägs av staten och kommunerna, men konstaterar att även lämpligt belägna privata marker bör göras tillgängliga. Det utmynnar i utkast till lag angående servitut för bildande av fritidsområden.

Servitut innebär att markägaren mot ersättning tillåter annan att på visst sätt nyttja sin mark.

En sedvana finns givetvis bara om folk känner till den. Hade stadsbor kunnat vandra överallt i landskapet helt gratis, skulle ingen kommit på idén att lagstifta om att betala för servitut på begränsade områden.

En sådan vana kan inte ha undgått de hundratals tjänstemän som under tre år engagerats i utredningsarbetet.

I sin servilitet mot politiken har forskare producerat belägg för sedvanans existens. Det bevisar i sig att den inte funnits.

Måste man lita till akademisk forskning för att finna en sedvana gällande allmänheten, har den uppenbarligen inte varit allmänt känd och alltså inte existerat.

Dagens allemansrätt är baserad på en bluff. Wiktorsson beskriver förfarandet som ”ohederligt, oskäligt och inte värdigt en stat som anser sig vara en rättsstat”.

Rättssäkerheten fordrar att det juridiska tomrummet fylls med demokratiskt fastställda lagar med respekt för Sveriges anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna med dess skydd för hemfrid och äganderätt.

I naturen. arkiv: torbjörn carlson/sydsvenskan