Den lille pojken – en saga för vuxna

Debatt Artikeln publicerades

Vi måste ta in mer av snilleblixtarna i skolan och inte strömlinjeforma alla elever. Det är budskapet i den saga för vuxna som Roland Jönsson, avgående verksamhetsledare på C4 idéforum, har skrivit.

Det var en gång en liten pojke som skulle börja skolan. Det var en mycket liten pojke och det var en mycket stor skola. Han fick gå uppför många trappor och genom en lång korridor för att komma till sitt klassrum. En dag när pojken hade gått i skolan ett tag sa hans lärare: – I dag ska ni få rita och måla!

Bra, tänkte den lille pojken. Han älskade att rita och måla lejon, tigrar, kycklingar, kor, tåg och bilar. Han tog fram sina kritor och började rita. Men läraren sa: – Vänta, ni får inte börja än! Och hon väntade tills alla var färdiga att lyssna.

Vi ska måla blommor,sa läraren. Bra, tänkte den lille pojken. Han tyckte om att måla underbara blommor med sina rosa, orange och blå kritor. Men läraren sa: – Vänta! Jag ska visa er. Och hon ritade en blomma på tavlan. Den var röd med en grön stjälk. – Nu kan ni få börja, sa läraren.

    Den lille pojken tittade på lärarens blomma. Sedan tittade han på sina egna blommor som han tyckte bättre om. Men det sa han inte. Han bara tog ett nytt papper och målade en blomma som liknade lärarens blomma. En röd med grön stjälk.

    En annan dag föreslog läraren att barnen skulle få arbeta med lera. Bra, tänkte den lille pojken. Han tyckte om att arbeta med lera.

    Han kunde göra en massa saker: ormar, snögubbar, elefanter och möss. Och så fort han fick sin lerklump började han forma den. – Vänta, ni får inte börja än! Vi ska göra en tallrik, sa läraren.

    Bra, tänkte den lille pojken. Han tyckte om att göra tallrikar. Och han började forma tallrikar i olika storlekar och former. Men läraren sa: – Vänta, jag ska visa er hur ni ska göra! Och hon visade alla hur man gör en djup tallrik. – Nu får ni börja, sa läraren.

    Den lille pojken tittade på lärarens tallrik. Sedan tittade han på sina egna, som han tyckte betydligt bättre om. Men det sa han inte. Han bara klämde ihop all leran till en klump igen och gjorde en likadan som fröken gjort.

    Och snart lärde sig den lille pojken att vänta, lyssna noga, titta uppmärksamt och göra allting precis som läraren hade visat honom och snart kunde han inte göra saker på egen hand längre.

    Då hände det sigatt pojkens familj flyttade till en annan stad och den lille pojken måste börja i en ny skola.

    Denna skola var ännu större än den förra och den lille pojken måste gå upp för en massa trappor och genom en lång, lång korridor innan han kom till sitt klassrum. Och första dagen som han var i sin nya skola sa läraren: – I dag ska ni få rita och måla!

    Bra, tänkte pojken och väntade på att läraren skulle tala om för honom vad han skulle göra. Men läraren sa ingenting utan gick runt och småpratade med barnen.

    När hon kom fram till den lille pojken sa hon: – Vill inte du också måla en bild? Jo, sa den lille pojken. Vad ska jag göra för något?

    Det vet jag inte förrän du har gjort det, sa läraren. Hur ska jag då göra min bild, frågade pojken. Du får göra precis som du vill, sa läraren. Men vilken färg ska jag använda, undrade pojken. – Vilka färger som helst, svarade läraren.

    Och hon fortsatte: – Om alla målade samma saker och med samma färg skulle jag ju knappt kunna se skillnad på era teckningar. Hur skulle jag då kunna veta vem som har gjort vad? – Jag vet inte, sa den lille pojken.

    Och den lille pojken började måla en blomma. Den var röd med grön stjälk.