Ett funktionshinder går inte moralisera

,

Överläkare David Eberhards artikel ”Är det rättvist att trängas?” med ingress "Ska den som har ADHD få gå före i kön till tivolit" i Göteborgsposten 19/8 berör problemet med diagnostisering av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, individuella svårighetsgrader, vilka behandlingsinsatser samhället bör stå för, men också miljöanpassningar.

Artikeln publicerades 31 augusti 2017.

Artikeln sätter också fingret på om vi kan moralisera över beteende oavsett orsak. En viktig distinktion som missas i artikeln är när en funktionsnedsättning rent faktiskt också blir ett funktionshinder för personen.

Eberhard menar att de personer med ADHD, som får gå före i kön på Liseberg och Gröna Lund, trängs och tar sig rättigheter. Eberhard verka försöka moralisera ett karaktärsdrag hos dessa personer som innebär att de vill trängas, i stället för att ha perspektivet att kösituationer kan leda till sådana svårigheter för vissa personer med ADHD att det blir ett funktionshinder.

Vi gör miljöanpassningar för människor med fysiska funktionshinder, vi kräver inte det omöjliga av dem. Vi moraliserar inte över oförmågan hos den förlamade att inte kunna gå, och att oförmågan att inte lära sig gå är ett karaktärsdrag som vi kan berömma eller klandra.

En del av problemet är att vi inte kan ställa objektiva diagnoser, eller på objektiva grunder säga när ADHD utgör ett funktionshinder. Diagnoser ställs utifrån personens upplevelser, anhörigas och utredarens observationer. I vissa fall används datortest som mäter förmågor och funktion i testmiljö, men inte i situationer.

Vi har inga objektiva metoder där vi kan fastställa att en person har riktigt dålig perceptionshantering och impulskontroll; där flera olika behandlingsinsatser inte har tillräcklig effekt för att lindra funktionsnedsättning i förhållande till miljön, så att personen kan fungera normalt som att köa på Liseberg eller Gröna Lund. Vi kan därför inte heller på objektiva grunder säga när vi bör ge miljöanpassning, det vill säga när förmågan till att fungera normalt i en kö inte finns.

Det öppnar upp för en diskussion om det är ett karaktärsdrag eller funktionsnedsättning som orsakar problemet med att köa. Karaktärsdrag tänker vi ofta att vi kan förbättra, eller välja de handlingar som följer av dem. Karaktärsdrag kan vi moralisera, berömma eller klandra, men inte funktionsnedsättningar. Där bör vi istället ha en pragmatisk syn när det uppstår ett funktionshinder och när vi ska underlätta vardagen för den personen.

Om vi hade haft objektiva metoder att säga vem som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som utgör ett problem för att delta i aktiviteter som kräver att köa, hade vi över huvud taget ens haft den här diskussion då?

Therese Boström