Fyra blir fem

Hen-ivrarna är antingen fullständigt rudis på svenska eller så försöker de slå blå dunster i ögonen på folk, när de påstår att svenskan skulle sakna könsneutrala pronomen. Dessutom drar de fram exempel efter exempel på att det och det språket har det och det pronomenet. Det enda intressanta som kommer fram vid dessa jämförelser är att svenskan i motsats till vad de påstår är ovanligt rik på könsneutrala pronomen.

Den, det, en och manär våra fyra etablerade könsneutrala pronomen i singularis, och de är så etablerade att de har funnits i vårt språk så länge vårt språk existerat.

Men man är väl inte könsneutralt kan man få för sig om man inte tänker efter. Men tänker man efter så inser man att man i sin mest frekventa användning är just könsneutralt.

I vissa sammanhang är hen mer könsutpekande än han och hon. Han och hon anger skilda kroppskonstitutioner, men säger noll och intet om avvikelser eller böjelser. Hen däremot trumpetar ut personliga önskemål om att vara någon annan än den man är.

Om hen-ivrare inte klarar av att hantera mångfalden av könsneutrala pronomen i svenskan i dag, så är det bättre att ni övar in er på dem i stället för att försöka lansera ett femte, som omvärlden tycker att den klarar sig bra utan.