Ingermanlänningarna – en glömd minoritet

Debatt Artikeln publicerades

Den svenskspråkiga kulturtidskriften Ingria kom ut med sitt första nummer 1984. Den ger en bred information om vad som sker i ingermanländska sammanhang i Ingermanland, Finland, Estland och Sverige. Målgruppen är i första hand ingermanlänningar i Sverige och deras barn och barnbarn, tillhörande den minoritet som alltsedan 1600-talet beskrivit en rundbana i Östersjöområdet innan de efter andra världskriget kom till Sverige. Stormakten Sverige flyttade dessa finnar från rikets östra halva till det som kom att gå under benämningen Ingermanland, beläget runt Finska viken. När befolkningsgruppen så småningom fått en egen kulturell identitet, blev de sovjetmedborgare och offer för stalintidens ondska. Redan i slutet av 1920-talet drabbades ingermanlänningarna av den kommunistiska repressionen. De var kulaker, alltså självägande bönder, en kapitalistisk åkomma, som inte hörde hemma i kollektivjordbrukens land. Dessutom tömdes gränsbyarna mot Finland på sina finsktalande invånare, misstänkta för att tjäna sitt ”moderland”. Cirka 50000 blev Stalins slavar fram till andra världskrigets utbrott. De kvarvarande utsattes för religiös förföljelse, kyrkor stacks i brand och en stark förryskningspolitik inleddes. Kulmen på dessa tvångsförflyttningar nåddes under andra världskriget då Ingermanland tömdes helt på sin finsktalande befolkning. Under åren 1942–43 förvisades cirka 25000 till det inre av Sovjetunionen medan de som bodde på tyskockuperat område – drygt 63000 – evakuerades till Finland. Män, kvinnor, barn och åldringar behövdes i den finska krigsekonomin och de blev i huvudsak jordbruksarbetare, men de var inte välkomna av sina finska fränder. De talade en ålderdomlig finska, de använde ryska ord och ändelser och framför allt, de var medborgare i fiendens land. När Finland och Sovjetunionen slutit separatfred i september 1944 skulle, enligt en av artiklarna i fredsfördraget, ingermanlänningarna flytta tillbaka. En del bedömare anser att ingen separatfred hade kommit till stånd om Finland vägrat repatriering. Man köpte fred och självständighet på ingermanlänningarnas bekostnad. En spillra av dessa drygt 63000, omkring 5000, flydde till Sverige och fick ett blandat mottagande. En del återfördes direkt till Finland för vidare transport till Sovjetunionen. För dem som fick stanna i Sverige var den första tiden mycket osäker. Historikern Anders Berge har i studien Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetiska flyktingarna under andra världskriget (1992) belyst en kontroversiell fråga i de svensk-sovjetiska relationerna. Personal från den ryska legationen sökte upp flyktingarna i lägren men också i bostäder efter adressuppgifter från svenska myndigheter. Hot förekom för att förmå dem att återvända samtidigt som svenska kommunistiska tidningar misskrediterade dem. Inte förrän svenskar aktivt engagerat sig i ingermanlänningarnas situation fick de stanna. Berge ser denna flyktingpolitik som ett svensk-sovjetiskt maktspel, en kompromisspolitik i skuggan av de omfattande och spektakulära repatrieringar som ägde rum mellan de allierade i krigsslutet. De som återvände – cirka 58000 – fann att främlingar tagit deras hus i besittning, att de inte längre hade rätt att bo i det område som varit deras hembygd i mer än trehundra år. De förvisades till de inre delarna av Ryssland och Sibirien, cirka 25000 kom till Petrozavodsk i sovjetiska Karelen, cirka 18000 bereddes möjlighet att slå sig ner i Estland. I passen angavs begränsad rörelsefrihet och deras barn hade ingen möjlighet till studier utöver elementär utbildning. Under det politiska tövädret efter stalineran, återvände ungefär 28000 ingermanlänningar till sitt historiska område men blev under de följande årtiondena utsatta för en intensiv förryskningspolitik. Det är först efter Sovjetunionens sönderfall man kan tala om att finskt liv återvänt till Ingermanland. I skolorna kan barnen läsa finska som främmande språk och den lutherska kyrkan är i dag mycket aktiv. Årliga sång-, musik- och folkdansfestivaler samlar ingermanlänningar från hela Norden, liksom från längre bort belägna områden. Kulturella manifestationer och andlig gemenskap länkar samman en minoritet, men dit hör också språket. Dagens unga i Ingermanland ser inte finskan som given. Samtidigt har under hela 1990-talet ingermanlänningar haft möjlighet att permanent bosätta sig i Finland. Språket syns inte ha inneburit några problem här, men likheten i kultur medför i allmänhet snabb assimilation till den inhemska majoriteten och särarten försvinner. Den generation som upplevde stalintidens ondska finns snart inte längre men det är kanske ändå här, bland fåtalet ännu levande, som identiteten lever kvar, bland alla som blev offer för stormakters illvilja, som berövades sitt människovärde i gulaglägren. En åldrad kvinna klär sina tankar i ord i det senaste numret av Ingria (2002/4) ”Mina rötter har förtorkat i förskingringen i Sovjetunionen. Tillväxten och förgreningen har jag strypt frivilligt genom att inte förmedla kunskap om mitt ursprung. Varför? Försöker komma underfund med detta genom att se bakåt”.