Jo, det mesta var bättre förr

Men igen. Var det verkligen bättre förr?

Sjukvården var det definitivt. Respekten för lag och ordning likaså. Och skolan ska vi bara inte tala om.

Jo, låt oss göra det en stund.

Jag kan inte säga att jag är speciellt stolt över min egen skolgång. Även om jag kan känna en viss stolthet över att jag var den förste i min släkt som tog studenten. En "riktig" sådan med examensförhör och allt, dessutom.

Men jag kunde ha gjort mer. Jag kunde ha hedrat mina föräldrar på ett bättre sätt (det kostade att studera på den tiden).

Men ni vet hur det är i den åldern. Man har så mycket annat i huvudet.

För mig var det fotboll.

En gång när jag satt i bänken och drömde om att bli en ny Nacka Skoglund, väckte läraren mig ur mina drömmerier. "Vakna, Leif! Det är lektion nu", ropade han från katedern.

Jag protesterade milt, men läraren som kände till mitt stora fotbollsintresse, sa bara lugnt: "Mig lurar du inte. Jag känner mina löss på gången."

Hade en lärare sagt så till en elev i dag, så hade eleven känt sig kränkt och anmält läraren.

När jag skriver detta ser jag i Bladet att 190 000 barn och ungdomar lider av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa? När jag växte upp var det ett helt okänt begrepp. Att så många unga mår dåligt är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande för samhället. I första hand för politikerna, som bär huvudansvaret.

Men Skolverket (har de haft ett enda rätt under den senaste 20-årsperioden?), föräldrar, lärare och skolledning har självfallet också ett ansvar.

I dag är de allra flesta överens om att kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag (av Göran Persson). Det fria skolvalet gjorde inte saken bättre. Och de religiösa friskolorna har ytterligare spätt på segregationen och utanförskapet.

Det hjälpte inte att Jan Björklund, den gamle majoren, pekade med hela handen. Mot den kompakta inkompetensen på Skolverket stångade han sin panna blodig.

Björklunds efterträdare som utbildningsminister, Gustav Fridolin, Vittsjösonen som ju lovade fixa skolan på hundra dagar, har nu meddelat att han avgår som språkrör för Miljöpartiet. ”Jag längtar efter att undervisa igen” säger han.

Nu är frågan om han ska ta sig an en mångkulturell högstadieklass med 20 olika nationaliteter i Rinkeby eller återgå till det lite mer stillsamma livet som folkhögskolelärare.

Jag håller en hundring på det senare.

Leif Westerhede

Opol obun