Kosmos

I skrivandets stund tänker jag på Kosmos. Det är ett vackert ord. Ett antikt grekiskt som betyder världsalltet. En värld av god ordning. Motsatsen är kaos, det vill säga oordning. Men ordning kan födas fram ur kaos, med människans kamp.

Det finns en skulptur vid namn Kosmos, nära Östra Boulevarden, på Länsstyrelsens gård, vid Södra Kaserns sterila och funktionalistiska kasernbyggnad. Den står på en sockel av stenplattor, konstnären heter Takashi Naraha och kom från Tokyo till Sverige och Göinge på 70-talet. Vid ett bildhuggarsymposium i Ubbeboda skola 1974 föll hans hjärta för svart granit.

På så sätt föddes skapelseverket Kosmos. Formens synliga inre är kluvna, obearbetad grundsten. Ett blankpolerat bälte väver samman rå diabas för ett kosmos som utvidgar sig. I ständig och evig rörelse.

I Kosmos finns ett samspel mellan ljus och mörker. Liksom mellan det positiva och negativa. Något av astronomins universum.

Diabas är en vacker bergart. Därför har den ibland präglats med materialism. Dock har den alltid funnits på våra kyrkogårdar. Det ställe där namn och minne med mull och stoft förenas med något nytt bortom blommorna och sången. Det gäller för oss alla, fast ingen vet dagen. Kanske Takashi vill förmedla något av detta. Den harmoniella tron på skapelsen. Man kan fundera mycket kring konstverket Kosmos. Själv tänker jag på Sokrates och Platon, två grekiska filosofer. Att man kan förkovra sig med samtal eller lyssna till tankar i tystnad. Så är min reflektion av Kosmos.

Bengt Svensson

Kristianstad