Mikrokraftverken ingen fara för ålen

Ugerup Artikeln publicerades
Ugerups mölla.
Ugerups mölla.

Under den senaste tiden har den utrotningshotade ålen diskuterats på debattsidan. Den ena skribenten menar att ålen enbart kan räddas genom totalstopp på ålfisket (31/5) medan den andra vill skuldbelägga den klimat- och miljövänliga vattenkraften (4/6). Som vanligt dras alla producenter över samma kam, skriver Gunnar Olsson, Ugerups mölla.

Man skiljer inte de 208 stora kraftverken från småskalig vattenkraft. De allra minsta verken, mikrokraftverken, har mycket liten påverkan på ålens förflyttning och eventuella skador. De är i regel gamla kvarnar, sågar eller annan vattenverksamhet, som efter politikernas vädjan och tjat under 1980-talet ställdes om för elproduktion.

Glasål har setts klättra 12–15 meter upp för lodräta cementdämmen innan de fallit tillbaka på grund av att slemmet tagit slut. De ombyggda kraftverken i Vramsån har långsluttande dämmen och är som mest tre meter höga. De hindrar inte någon ål för att vandra upp i systemet. Undersökningar på liknande anläggningar i Skåne och Danmark visar att dessa inte orsakar någon dödlighet, då ålen passerar anläggningarna.

Genom att flytta båtar och fångstredskap mellan smittat och friskt vatten eskalerade sjukdomen.

I sin iver att skuldbelägga vattenkraften bortser skribenten från andra möjligheter till minskningen av ål. Exempelvis kan det ökade ålbeståndet väster om Storbritannien tyda på en förändrad Golf-ström. Ett okontrollerat och olagligt fiske av glasål längs Europas kust kan inte obemärkt ha inverkat på invandringen till Östersjön.

Perola Nordberg konstaterar i sin bok om ”Ål” att fiskens huvudsakliga föda består av kräftor (45 procent av födan). Professor Gunnar Svärdsson fick på 1960-talet Naturvårdsverkets tillstånd att importera och sätta ut signalkräfta i svenska sjöar och vattendrag. Detta trots vetskap om att signalkräftan spred kräftpest. Genom att flytta båtar och fångstredskap mellan smittat och friskt vatten eskalerade sjukdomen. I mitten av 1970-talet var flodkräftan utdöd i Vramsån. Det tog ett kvarts sekel innan signalkräftan så sakteliga börja göra sitt intåg i ån. Ingenting nämns om att denna förlust av basfödan skulle haft någon inverkan på förekomsten av ål.

Under hundratals år hade dämmet skapat en botten lämplig för ålens vintervila, men det krävdes bara en vinter för att förstöra ålens livsutrymme.

Förra året revs dämmet vid Skättilljunga kvarn i Tollarp. Det första som syntes var att den vackra kvarndammen förvandlats till en rännil. Det sades att när höstregnen kom skulle ån förvandlas till ett forsande vattendrag. Det stämde. Under vinterns högvatten fick vi längre nerströms brunifierat, humusrikt vatten. Det starka vattenflödet hade spolat bort bottensedimentet och lämnat kvar en lekbotten som passar för lax, men förstört den gyttjebotten som ålen skulle grävt ner sig i inför vintern. Under hundratals år hade dämmet skapat en botten lämplig för ålens vintervila, men det krävdes bara en vinter för att förstöra ålens livsutrymme.

Jag har pekat på några saker som har en långt större påverkan på ål beståndet än de små kraftverken i Vramsån. Utrivning av dämmen minskar livsutrymmet för ålens 15–18-åriga vistelse i vattendraget.

Min önskan är att de kulturhistoriskt värdefulla anläggningarna i Vramsån samt det kustnära ålfisket får finnas kvar och gå i arv.

Gunnar Olsson

Ugerups mölla

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.