När ingen vill hjälpa – rapport från en tablettmissbrukare
Tyvärr är vi sist i kö och de som befunnit sig här har säkerligen fått vänta längre. Försöker mig på att konversera med min vän jag är där för att stötta, men han tittar bara ned i golvet. Jag kan riktigt se hans hopplösa blick och förstå hur tankarna snurrar i hans huvud.
Jag lämnar honom en kort stund, nu är det tredje gången jag får gå ut och fylla på parkeringen. Vi skulle ju bara vara där en kort stund trodde vi, fast nog är jag medveten om att så inte skulle bli fallet. Jag själv har befunnit mig i exakt samma sits som min vän. Det är nämligen så att vi båda är eller har varit tablettmissbrukare.
”Läkaren nickar och verkar förstående och jag bryter in och förklara hur det gick till när jag fick hjälp.”
Efter väldigt många om och men har nu min vän bestämt sig för att det är dags att söka hjälp. Och det är då jag rekommenderar piva. För jag har egen erfarenhet då jag varit där två gånger och fått hjälp tidigare. Jag hoppas att han hunnit få prata med en doktor medan jag har varit ute. Det är såklart bara en önskedröm.
Till slut anländer min väns sambo och försöker liva upp stämningen oss tre emellan. Det fungerar inte så bra, vi pratar lite om hur och vad som hänt under tiden hon har varit på jobbet.
Efter ytterligare en timme som känns som en evighet är det vår tur och doktorn kallar upp oss. Vi är tre personer som följer med in på hans rum. Vännen och doktorn börjar prata och min vän förklarar situationen. Läkaren nickar och verkar förstående och jag bryter in och förklara hur det gick till när jag fick hjälp. Så efter konversationen med läkaren ombeds vi att sitta ut och vänta på att han ska ta ett ord med sin bakjour.
”När vi väntar börjar vännen att prata och verkar övervägande positiv...”
När vi väntar börjar vännen att prata och verkar övervägande positiv efter att ha prata med läkaren. Efter cirka tio minuter ombeds vi att komma in igen. Det är då bomben släpps. Läkaren hänvisar oss till vuxenvården och säger att min vän får söka hjälp där istället.
Hans sambo tror inte att det är sant inte jag heller för den delen. Varför fick jag hjälp? Varför fick inte han hjälp?
Läget är dystert, vi skiljs åt och åker hem. Jag ringer upp honom dagen efter och frågar hur det gick på vuxenvården. De hänvisar till piva. Vad gör vi nu? Varför var det så enorm skillnad på bemötandet ut av läkaren när jag befann mig i samma situation?
Min vän bestämmer sig för att skriva en egen remiss till psykiatrin i Kristianstad. Inget svar.
Överdoser. Självmordsförsök. Inget duger. Hjälp vad tar vi oss till ?
Fd tablettmissbrukare
Kristianstad
