Näringsidkarna i kläm – som vanligt

Debatt ,
Gunnar Olsson vill att de allra miljö- och fiskvänligaste kraftverken ska få finnas kvar, och när så behövs, ska man kunna bygga nya, miljövänliga verk vid de dammar som ännu finns.
Foto:Foto: Johanna Wallin
Gunnar Olsson vill att de allra miljö- och fiskvänligaste kraftverken ska få finnas kvar, och när så behövs, ska man kunna bygga nya, miljövänliga verk vid de dammar som ännu finns.

Ålfiske/ Replik till Mårten Wallbergs , vice ordförande i Naturskyddsföreningen, inlägg ”Orimligt att bedriva aktivt fiske av ål” (Kristianstadsbladet 12/11).

Wallberg menar att ålfisket i Sverige borde totalförbjudas. Som vanligt är det svenska näringsidkare som skall sitta emellan. Frankrike gör fortfarande aladåber på glasål. Spanien och Portugal fångar stora mängder glasål, som annars skulle ha vandrat in i Engelska kanalen och till sist nått svenska kuster och vattendrag. Begränsningen att fiska ål är viktbaserat. Kvoten innebär att en svensk fiskare kanske kan fånga 300 vuxna ålar per år. Med samma viktbegränsning kan en sydeuropeisk fiskare landa nästan 115 000 glasålar. Om fångsten i stället varit individbaserad skulle varje fiskare i Sydeuropa ha fått fånga 1,5–2 kilo glasål.

Jag tycker också det är synd att svenska ålfiskare enbart får fånga ålar av honkön. I Sverige är minimimåttet på fångad ål 70 centimeter. En hanål blir inte över 50 centimeter lång, så de tillåtna ålarna är enbart av honkönet. Eftersom ålar inte är kända som hermafroditer, slår en sådan lag hårt mot reproduktionen.

Wallberg fortsätter att sparka mot vattenburen elproduktion. I ett inlägg dagen efter belyser fyra lokala riksdagsledamöter ålfisket och anser att det måste finnas kvar. Däremot så skuldbeläggs vattenkraften. I flera artiklar har jag försökt belysa att det finns olika kategorier av vattenkraft. Vi har de 208 stora kraftverken och sedan har vi småskalig vattenkraft, där även mikrokraftverken ingår. Mikrokraftverken är oftast gamla kvarnar med låga överfalls-dämmen, där vattnet, som inte går genom turbinen, rinner över fallet eller i omlöpet. På sommaren, när fiskvandringen är som störst, är vattennivån i regel så låg att turbinerna står stilla.

När det gäller fiskdöd jämförs mikrokraftverken med den storskaliga vattenkraften, ofta efter Monténs modell, som gjordes 1985 åt Vattenfall. Den enda likheten är att båda kategorierna drivs av vatten. Man kunde i stället ha använt sig av de utredningar som gjorts i Kävlingeån och danska Gudenån.

De två minsta kraftverken i vart och ett av dessa vattendrag, är de som mest liknar verken i Vramsån. Under de fyra år (2006–2009) som mortalitetsutredning pågick i Kävlingeån, hade man ingen dödad ål vid de två kraftverken. Inte heller i de båda kraftverken i Gudenån hade man någon dödad ål, men däremot 5 procent skadad ål. Det är långt ifrån de siffror vår koldioxidfria elproduktion ständigt pådyvlas. Ändå är det mikrokraftverken som skall stängas och kulturhistoriska anläggningar ska bort.

Trafiken kan också delas upp i olika kategorier. Man kan tala om motortrafik, cyklister och gångtrafikanter. Med samma tankesätt skulle man i så fall ha förbjudit gångtrafik för att få ner dödssiffrorna i trafiken. 

Jag är inte ute efter att stoppa några miljövänliga kraftverk. Jag vill bara att de allra miljö- och fiskvänligaste skall få finnas kvar, och när så behövs, ska man kunna bygga nya, miljövänliga verk vid de dammar som ännu finns.