Nu är det nog!

Debatt Artikeln publicerades
Göingeskolan Broby.
Foto: Bosse Nilsson
Göingeskolan Broby.

”Det är en mycket dålig miljö på skolan” och ”Vi upplever att rektorn inte gör något”. Två citat från tidningen om vår arbetsplats. Igår när vi kom till jobbet kände vi att vi lika gärna kunde vända och åka hem igen. Idag blev vi mest förbannade.

Har skolan verkligen låtit bli att agera? Om du som läser på allvar tror att det är så, så söker vi oss gärna till andra arbetsplatser, för nu är det nog!

Vad har då skolan gjort? Vi, och då menar vi hela skolan, även rektor, har använt de befogenheter vi har. Vi gör utredningar och anpassar skolarbetet. Vi har testat allt du kan tänka dig. Vi har kontakter med andra instanser. Om vi misstänker att barn far illa är det vår skyldighet att anmäla till socialtjänsten, vilket vi gör, varje gång. Vi använder oss av avstängning, om det behövs och om vi kan. På en grundskola gäller följande: ”En elev får inte stängas av för en längre tidsperiod än en vecka och inte heller vid fler tillfällen än två gånger per kalenderhalvår.” (ur Skollagen)

Om barnen trots utredningar, anpassningar och åtgärder inte gör framsteg, utan snarare verkar vara på väg åt fel håll, inte bara med skolan, utan med livet, med val man gör på fritiden, kvällar och helger, är det då på grund av lektionerna i matte? Har läraren i engelska misslyckats då barn drar runt på byn om kvällarna? Är det skolans fel om droger cirkulerar i byn? Hur reagerar du om du ser ungdomsgäng på byn vid tidpunkter då de borde vara hemma med sina familjer? Vi är skyldiga att anmäla när vi misstänker att ett barn far illa, men du som privatperson kan också göra det.

Vi får knappt röra eleverna, annat än för att skydda andra elever, och efter avstängning har vi inte mycket att komma med. Det är inte heller så att det hjälper. Man kan inte ge upp angående en ung människa, på väg in i vuxenvärlden. Möt blicken hos dessa barn nästa gång du ser dem. Du vet precis hur man känner igen dem. Barnen som utstrålar misstänksamhet mot vuxna och gärna låter det gå ut över jämnåriga. Barn som lätt fångas upp av vuxna som hamnat utanför samhället. Vuxna som lovar dem något som verkar lockande på dem som inte hittar rätt. Barn som behöver något som de inte får. Är det skolan som inte ger dem det de behöver? Föräldrarna blir kontaktade, i princip dagligen, socialtjänsten likaså. Är det ett skolproblem?

På vår skola går fantastiska ungdomar. Några har lätt för skolan. Några kommer utan att ha ätit på morgonen. Några kommer utan att ha sovit på natten. Några trivs bäst med att diskutera medan andra behöver ha tyst omkring sig. Några jobbar snabbt medan andra behöver lång tid. De kommer till oss, varje morgon. De berättar allt möjligt för oss. De jobbar, frågar, förstår, ifrågasätter, diskuterar och utvecklas. Vi ser era fina barn växa upp till unga vuxna. De ska gå vidare, få utbildning, jobb, familj och bostad. Målet, det riktiga målet, är att bli lycklig. Det gäller alla barn. Den som mår bra behöver inte hota, slåss, skolka eller dra runt på byn på kvällarna. Den som mår bra hittar en väg till lycka, en framtid inom samhällets gränser. Det förtjänar alla. En del behöver mer hjälp än andra för att nå dit. Den hjälpen ska vi ge dem, i samhället. Skolan ser ofta problem, kanske tidigare än de syns i samhället. Då agerar vi. Vi följer de lagar vi har att rätta oss efter. När våra möjligheter att hjälpa tar slut ska andra aktörer i samhället rycka in.

Vi älskar vårt jobb, vi har utbildat oss under många år för att undervisa i våra ämnen. Vi vill kunna utföra vårt jobb, att undervisa. Men om vi ständigt ska få påhopp att vi inte gör det vi ska, då får det räcka. Då kan någon annan, som tydligen vet bättre, gå in och ta över. Det finns gott om lärarjobb och ont om lärare. Vi vill vara här. Vi trivs med varandra och vi trivs med era barn, men alla människor har en gräns för hur mycket osanning man orkar läsa om sin arbetsplats. Osanningar som ofta får stå oemotsagda. Vi orkar inte det mer. Nu är det nog.

Personalen på Göingeskolan