Protesterna mot asylpolitiken ett uttryck för civilkurage

Kampen för asylrätten handlar om civilkurage snarare än känslor, menar insändarskribenten.
Foto:

Jag lyssnade på dig på Snackbar i Kulturkvarteret (8/11) och fick också möjlighet att ställa en fråga till dig. Ditt svar väckte tankar och frågor som jag nu vill framföra.

Min fråga löd: Har du läst den rapport om rättsosäkra asylprövningar som nätverket ”Vi står inte ut” sammanställt, och vad du kände du i så fall när du läste den?

Du svarade att varje enskilt fall är en gripande historia men att man inte kan grunda asylpolitik på enskilda fall - man måste jobba med strukturer. Du menar att rättssäkerheten är stor eftersom beslut kan överklagas.

Kan du svara mig på hur många berättelser som krävs för att de inte längre ska ses som enskilda gripande berättelser?

I rapporten presenteras 122 fall och dagligen fattas nya beslut som skulle kunna läggas till dessa.

Ja, det går att överklaga en asylbedömning. Man uppmanas då inkomma med nytt material som gör ens berättelse eller ens ålder sannolik. När ens berättelse är det enda man har, hur ska man då kunna göra den mer sannolik? Hur ska en människa som lämnat sitt land hals över huvud kunna få fram nytt material när inga anhöriga finns som kan bevisa eller intyga och när inga dokument finns kvar?

Nu träder också jurister och nämndemän fram och bekräftar den bild vi har av att överklagandeprocessen mer och mer liknar ett spel för galleriet.

Du säger att du förstår att det är smärtsamt för oss engagerade att uppleva att människor skickas tillbaka, men att asylrätten måste värnas och att man inte kan ta hänsyn till känslor. Många i nätverket har arbetat med flyktingmottagande länge utan att ifrågasätta regelverket, varför skulle känslorna plötsligt visa sig nu?

Nej, detta är inte en fråga om enskilda fall eller känslor, Heléne Fritzon, det är en glidning i systemet mot något som börjar lukta unket.

Vi som nu höjer våra röster i en enig rungande kör är människor som i vanliga fall tillhör den tysta massan. Bland oss finns jurister, socionomer, psykologer, lärare, läkare, präster, diakoner, politiker från flera partier. Vi utgör yrkesgrupper som dagligen brottas med etiska dilemman.

Du beskrev din uppväxt under det politiska 70-talet, hur folkets vilja och protester skapade det jämlika samhälle vi har idag, och hur det påverkat dig.

Jag anser att det är orätt och nedlåtande att hävda att vår kamp idag endast bottnar i känsloyttringar. Jag vill kalla detta upprop civilkurage.

Jag är också orolig för vad din ståndpunkt signalerar om det Sverige vi vill kalla humant. Om ni politiker inte lyssnar på när människor med civilkurage höjer sina röster kan ni vara farligt ute. Det är en grundpelare i det demokratiska samhället att man vågar höja sin röst och protestera mot det som upplevs som felaktigheter.

Om de ensamkommande unga som kom innan 24/11 2015 får stanna skulle de flesta av dem förmodligen inom något år vara integrerade.

Drar man i stället detta i långbänk, som nu sker, drabbar det så klart dessa unga. Men det gynnar också de krafter som vill söndra vårt samhälle. De jublar så länge detta står högt på den politiska agendan.

Varje historia om en ensamkommande som begår ett brott sugs tacksamt upp av fake-media, förvanskas lite ytterligare och kablas ut som ett bevis på att vårt samhälle inte kan förbli öppet. Det kommer inte att gynna vare sig S eller regeringen att ni envist håller fast vid er restriktiva linje. Det kommer att gynna ett helt annat parti, det är jag fast övertygad om och det gör mig bedrövad.

Men allra mest tragiskt är det förstås att dessa ungdomars liv offras i en politisk prestigekamp.