Regering som blir dyr i drift

I fredags presenterade Stefan Löfven sin regeringsförklaring. Han lovade oerhört mycket till väldigt många, men han förklarade inte hur han tänkt sig att driva igenom sina förslag.

Bortsett från ett införande av vägslitageavgift (kilometerskatt) och någon form av straffbeskattning av kärnkraft nämnde han inte heller någonting om hur alla hans tänkta reformer ska kunna finansieras.

Klart är att vår rödgröna regering kommer att bli dyr i drift. Avskaffande av kärnkraften, ökade subventioner för vindkraft och heltid som norm är exempel på reformer som kommer att kosta.

Stefan Löfven påstår sig vilja stärka den svenska konkurrenskraften. Samtidigt vill han verka för minskad konkurrens, genom att driva på för att begränsa den fria rörligheten för företag inom EU.

Det är bekymmersamt, eftersom Sverige tidigare varit mycket tydligt inom EU när det gäller arbetet för den fria rörligheten. Sverige är ett litet land som är helt beroende av handel med omvärlden. Med minskad rörlighet försämras förutsättningarna för handel och därmed för välstånd. Löfven markerar svängningen ytterligare genom att inte utse någon handelsminister och han verkar därmed tro att en av Sveriges framgångsfaktorer ska kunna skötas med vänsterhanden från näringsdepartementet.

Regeringsförklaringen innebär över huvud taget en stor vänstersväng i svensk politik. Med minskad valfrihet och större statligt tvång ska Löfven guida svenskarna in i framtiden: En ytterligare så kallad pappamånad minskar flexibiliteten för nyblivna föräldrar, kommunalt veto för friskolor och för valfrihet i primärvården målar röda kommuner och landsting ännu rödare medan krav på kvotering i privata bolagsstyrelser slår hårt mot äganderätten.

Det är inte heller bara genom direkt lagstiftning som den rödgröna regeringen vill minska den enskildes valfrihet utan även med ett batteri av regleringar, detaljstyrning och överbyråkratisering som kommer att lägga en våt filt över hela välfärdssektorn. Lyckas han guida sina förslag genom riksdagen kommer det snart bara att vara de stora riskkapitalbolagen som har resurser nog att bedriva vård, skola och omsorg i privat regi. Man frågar sig vad tanken bakom detta är.

Regeringsförklaringen innehöll också en ansenlig dos plakatpolitik. Löfven säger sig exempelvis vilja satsa på en genusbudgetering. Hur vore det med en ansvarsfull budgetering?