Regeringen tänker inte på pensionärernas framtid

Anette Åkesson (M) ,

2060 kommer 50 procent av kvinnliga pensionärer att ha låg ekonomisk standard. Vi måste agera nu innan det är för sent.

Regeringens årliga bedömning av den långsiktiga finanspolitikens hållbarhet väcker inte mycket medial uppmärksamhet. Det borde den. Visserligen är det självklart osäkert att göra prognoser på så lång sikt som till år 2100, men samtidigt finns ett stort värde i att se vad som händer om vi inte gör ­någonting utifrån sådant vi vet i dag, till exempel befolkningens åldersstruktur.

Ingen har vid det här laget missat att det i framtiden kommer vara relativt färre i arbetsför ålder som ska försörja de unga och allt fler äldre. Då ser det ändå bra ut i Sverige jämfört med många andra länder i västvärlden, dels på grund av att andelen kvinnor som arbetar är hög och dels därför att det föds relativt sett många barn i vårt land.

Men hur många känner till att andelen kvinnliga pensionärer med låg ekonomisk standard år 2060 kommer vara 50 procent? Det är hälften av kvinnorna! I dag är andelen cirka 20 procent, vilket är illa nog. Vad görs åt det, på kort och lång sikt? Det är så pass lång tid till år 2060 så det borde finnas ett ­gemensamt intresse av att göra vårt bästa för att inte prognosen ska inträffa.

Något lika allvarligt är att regeringen inte använder den information som finns för att få till bästa möjliga prognos. Det tydligaste exemplet är att ­regeringen antar att de ­offentliga kostnaderna enbart anpassar sig efter befolkningens åldersstruktur. Så har det inte sett ut historiskt, det är alltså rena glädjekalkylen. Beroende på tidsintervall ligger den offentliga ­konsumtionen sedan 1950-talet mellan 0,5 till 4 procent högre än de behov som enbart utgår från befolkningens samman­sättning. Tar man bara den lägsta siffran drar regeringen själv slutsatsen att den långsiktiga finanspolitiken inte är hållbar. Det konstaterandet kan man förvänta sig kräver någon reaktion. Till min förvåning kommer ingenting.

Nu kan det verka som om jag är pessimistisk gällande framtiden. Så är inte alls fallet. Det händer mycket spännande, inte minst gällande digitalisering och ny teknik, som kan bidra på olika sätt. Men det krävs en regering som vågar ta fram rätt underlag, som fattar de ­beslut och genomför de reformer som är nödvändiga för att säkerställa Sveriges fortsatta konkurrenskraft. Då har vi goda förutsättningar att få en hållbar finanspolitik och därmed klara välfärden på kort och lång sikt. Alliansregeringen tog rejäla krafttag men tyvärr verkar Socialdemokraterna och Miljöpartiet stå helt handfallna. Därmed skjuts problemen på framtiden och åtgärderna riskerar att bli väsentligt mer kännbara när de väl måste genomföras. Det blir de svagaste i samhället som då drabbas när regeringen i dag sticker huvudet i sanden.