Rysslands upprustning oroar mer än Trumps

Debatt ,

Replik på inlägg av Rolf Nilsson (RN) 8/4, och Bengt Nilsson (BN) kommunistiska partiet 11/4.

Artikeln publicerades 15 april 2017.

Vi tar det enklaste först, alltså det vi är överens om. Dit hör att vi utöver det positiva med återaktiveringen av värnplikten också måste återuppbygga civilförsvaret och säkra tillgång till drivmedel, livsmedel och strategiska råvaror i händelse av konflikt och/eller avspärrning. I tider av en uppsjö vilseledande propaganda, ”fake news” och liknande är ett IT- och psykförsvar viktiga delar vid sidan av det rent militära försvaret.

Så till målsättningen med BN och RN inlägg. Jag tolkar att syftet är en fortsatt argumentation mot svenskt inträde i Nato och att om möjligt misskreditera vårt samarbete med andra västländer. Insändare/debattartiklar i detta ämne dyker med viss regelbundenhet upp och ger intryck av att vara samordnade. Vi vet att sådan verksamhet riktas mot vårt land. Jag påstår dock inte att RN och BN inlägg baseras på sådant underlag.

Inläggen är retoriskt utformade på ungefär likartat sätt. För det första skriver man mycket om allt möjligt och hoppas kanske kunna leda in diskussion på nya spår. Vidare avstår man nästan helt från att beröra det som frågan handlar om – säkerheten i Östersjöområdet - eller kommentera för Rysslandsvännerna besvärande fakta.

RN ägnar vidare mycket text åt vad jag kallar ”kålsuparteorin”. Enkelt uttryckt – om det inte går att förneka fakta vad gäller Rysslands agerande, så gäller det att lägga mycken kraft på att visa att ”även USA och de andra västländerna minsann begår, och historiskt har begått, en massa fel” och därmed är Ryssland ursäktat. (Även för Syrien kanske?)

RN förvånas över att vi inte oroas över Trumps planer på att öka rustningen. Varför skulle vi det? Det är väl ändå ingen som upplever att USA är en militär fara för Sverige. Tvärtom har USA vid tre tillfällen de senaste 100 åren räddat Västeuropa från att definitivt hamna under diverse stövlar.

Däremot måste vi oroas över den kraftiga upprustningen som sker i Ryssland – eftersom vi ligger där vi ligger. Ryssland lägger officiellt 5,4 procent av BNP på försvaret. I verkligheten betydligt mera men det döljer man, precis som under Sovjettiden, under andra titlar i budgeten. Nästan alla nyuppsatta förband tillförs västra militärområdet.

Av intresse för Nordkalotten finns nu två nya arktiska brigader med hög kapacitet att kunna luftlandsättas. Den strategiska kärnvapenarsenalen moderniseras i rask takt, och i den ryska strategin sägs nu även officiellt att man som option har ”first strike”. Materieltillförseln är imponerande.

För den intresserade rekommenderas att ta del av till exempel prestanda hos kärnvapenmissilen Topol M2, nya korvetter med Kalibr 3M, senaste versionen av Iskander – enligt vissa källor med räckvidd 700 km, stridsvagnen T14 (Armata – beställd i 2 300 ex färdiglevererade 2020) eller varför inte Suchoj 50 (ibland kallat T 50).

Fundera kanske lite över vad de spetznasbrigader som ligger omedelbart öster om de baltiska staterna har för stridsuppgift. Kan det vara för att stå emot anfall från hemvärnet i Narva? Eller krävs de för att inte riskera att våra 13 stridsvagnar på Gotland ska börja röra på sig?

Ibland blir det, när man tittar på de relativa förhållandena mellan de ryska styrkorna i vårt närområde, och den tekniska nivån på nytillförd materiel, jämfört våra egna, ganska uppenbart att målet om 2 procent av BNP snarare är i underkant. Hur löser Sverige den satsningen?

Ja vi kan inte göra som Putin. För att få råd med sina försvarssatsningar krymper Ryssland nu sina anslag till olika socialpolitiska program med 20 procent. Kanske kunde vår värnskatt gå oavkortad till vårt ”värn”. Inte så många miljarder men alltid en liten bit på väg mot 2 procent.

Slutligen till BN: Vad jag sagt om kärnvapen på svensk mark är att detta i så fall endast kan ske efter begäran från svenska regeringen. Stöd till Sverige i en krigssituation är reglerat i värdlandsavtalet. Något annat är inte aktuellt att diskutera i dag! Texten om våldtäkter är definitivt under lågvattenmärket. Påminner osökt om texter framställda i Putins ”trollfabriker” i S:t Petersburg eller av frilansare i en källare i Makedonien.

Lennart Arvidsson

Åhus