Sexualbrottsmål måste vara rättssäkra

Debatt Artikeln publicerades

Att bli anklagad för något man inte har gjort är frustrerande för alla, men för en del individer, bland annat individer som falskt anklagas för sexualbrott, kan det bli slutet på ett värdigt liv och leda till evig vanära och social stigmatisering. Det skriver Jonathan Lindborg (S), styrelseledamot i SSU Socius, Mala.

Att bli anklagad för något man inte har gjort är frustrerande för alla, men för en del individer kan det bli slutet på ett värdigt liv och leda till evig vanära och social stigmatisering.

Beviskravet i teorin är att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till det åklagaren har lagt honom till last.

Inte sällan hör man människor säga att man måste visa vittnen eller att det måste finnas teknisk bevisning för att någon ska kunna fällas för sexualbrott.

Det är denna bluff som jag kraftfullt vill dementera. Ögonvittne och teknisk bevisning saknas i de flesta sexualbrottsmål.

Det centrala idomstolarnas bedömning i dessa mål är hur trovärdig och tillförlitlig målsäganden är, och oftast åberopas enbart personer som målsäganden har berättat om det påstådda brottet för som ”vittnen” till händelsen.

Domare tror på fullaste allvar att de kan bedöma utifrån en muntlig utsaga om en person ljuger eller inte. Forskning visar att detta i stort sett är omöjligt. Gråter ett barn inför rätten och visar känslor, bedömer ofta domstolen denne som trovärdig, likaså brukar domstolen i domskälen konstatera att kvinnan eller barnets berättelse bär det ”självupplevdas prägel”.

Om en målsägandeutsaga är detaljfattig och stereotyp i ett mål om sexualbrott mot barn brukar domstolarna bortförklara det med att händelsen har varit väldigt traumatisk för barnet, att det har förflutit en lång tid sedan händelserna pågick och att barnet lätt kan sammanblanda händelserna eftersom de har utspelat sig ungefär likadant.

Ofta skriver domstolarna om att barnet har återgivit tydliga händelseförlopp, men inte sällan hittar man i polisförhören att dessa har uppkommit genom ledande frågor från polisen.

Högsta domstolenuttalade i en dom i december 2010 i ett mål som rörde sexualbrott att det ”ofta finns anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar”, men att det ”däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.”

Oftast struntar dock tingsrätterna och hovrätterna fullkomligt i detta och dömer den tilltalade trots att sådana brister finns.

Vem som helst kan bli oskyldigt anklagad för sexualbrott och för andra brott. Inte sällan har våldtäktsanmälningar och anmälningar om våld i hemmet nära samband med infekterade vårdnadstvister, där denna typ av anklagelser gör det väldigt lätt för modern att få vårdnaden om barnen och mycket enkelt kan sudda ut fadern ur barnens uppväxt.

Det finns många andra situationer som kan leda till falska anklagelser och även om det är av yttersta vikt att sexualbrott liksom andra brott beivras, kan det inte göras på bekostnad av rättssäkerheten.

Jag kräver att Högsta domstolen en gång för alla slår fast att det krävs fristående och konkret bevisning. Floskler och vetenskapligt kritiserade trovärdighetsbedömningar hör inte hemma i svenskt rättsväsende.