Socialtjänsten måste ta ansvar för unga asylsökande

Debatt Artikeln publicerades

Efter 20 års arbete som socialsekreterare på socialförvaltningen i Kristianstad gick jag i pension 2014. Samma år blev jag ledamot i Arbete och Välfärdsnämnden, berättar Birgitta Lööv, (V).

Asylsökande har fått vänta alltför länge på beslut från Migrationsverket, menar insändarskribenten.
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT
Asylsökande har fått vänta alltför länge på beslut från Migrationsverket, menar insändarskribenten.

I tjugo år hade jag arbetat utifrån en lagstiftning som lade ansvaret, det yttersta ansvaret, för att barn och unga i kommunen inte for illa, på denna nämnd. Omsorgen om barn och unga var en av socialtjänstens kärnverksamheter, lagstiftad och icke förhandlingsbar.

Till detta kom andra uppdrag för nämnden, såsom att arbeta för en välfungerande integration av flyktingar och andra som kom till vår kommun. Mycket arbete lades ner på att få andra aktörer i samhället att ta sitt ansvar, men socialtjänsten hade det yttersta ansvaret, fungerade som det slutgiltiga trygghetsnätet.

Idag tar inte socialtjänsten detta ansvar. Unga människor tvingas gå under jorden, leva som hemlösa eller bo på nåder hos generösa familjer i vår kommun. Jag syftar på de unga flyktingar som, på starkt ifrågasatta grunder, skrivits upp i ålder till 18 år.

Socialtjänsten har ett ansvar att göra en egen bedömning, men endast i ett fall har man bedömt att den unge var under 18 och därmed fick stanna kvar i kommunalt boende. I alla andra fall har man gått på migrationsverkets bedömning, trots intygande från kommunens egna socialsekreterare att den unge sannolikt var minderårig.

Höstens stora drabbning i regeringen kring hur man skulle förfara med det stora antalet asylsökande som fått vänta alltför länge på beslut från migrationsverket, gav mycket vapenskrammel, men föga utbyte för de unga. I vår kommun visade det sig att endast åtta unga omfattades av överenskommelsen. Åtta; det bidde ingen vante, det bidde på sin höjd en tumme!

Regeringen har avsatt pengar till kommunerna för att dessa ska låta åldersuppskrivna flyktingar bo kvar i kommunens boenden för att därigenom kunna gå kvar i gymnasiet. I stället för att göra detta låter man i Kristianstad migrationsverket omplacera dem till boenden för vuxna i annan kommun. Gymnasiestudierna avbryts, relationer med kamrater och vuxna bryts och de hamnar i en ny, okänd miljö.

Att detta är förödande för integrationen krävs det inga studier på socialhögskolan för att inse. Detta har fört med sig att vi idag har unga hemlösa, eller provisoriskt boende i vår kommun, unga som kämpar för att klara gymnasiestudierna, mot alla odds.

De far alla illa, några skär sig, andra har börjat röka, dricka alkohol, några har fortsatt sin flykt ut i Europa, en del säger att de mår bättre när de rökt hasch, men imponerande många kämpar på.

Jag sitter som ledamot i nämnden, men jag kan inte ta ansvar för denna situation. Socialtjänstlagen gäller alla i kommunen. Dessutom arbetar vi för att införa FN:s barnkonvention, som förbjuder diskriminering. När det kommer till realpolitik, är emellertid skillnaden mellan en svensk och en asylsökande ung människa stor.

Så kort är avståndet mellan demokrati, mänskliga rättigheter och rasism: Fyra år, ingen lagändring alls, men en stor nöd i världen, en hop fega eller rädda politiker samt tjänstemän som drunknar i byråkrati eller gömmer sig bak paragrafer.

Birgitta Lööv

Vänsterpartiet