Staten, det är vi
Det tråkiga och farliga med det samhälle vi har byggt upp, är den expansion som råder till följd av det eviga kravet på tillväxt, som leder till att organisationerna som bygger blir större och större, materialet fraktas i större och större enheter, på större och större fordon, som kräver bredare och bredare vägar, som man kan köra fortare och fortare på. Sen lägger de större och större firmorna, lägre och lägre anbud för att vinna arbetet. Om lägsta anbud avgår med seger, kanske staten står där som en slags självklar garant att betala mellanskillnaden, om arbetet visar sig inte gå att genomföra till lägsta möjliga anbud, utan en tanke på att staten, det är vi.
Jag kan tycka att en vindmölla är vacker. Ett överskådligt antal grupperade i landskapet, eller till havs, kan utgöra ett spännande visuellt inslag i miljön. Längs de tyska vägarna har jag sett exempel på detta. Det är först när vi kommer till tidigare nämnda storproduktion (med maximerad lönsamhet), som problemen kommer. När man måste tänka in kvadratkilometer på kvadratkm, (eller alla i en obruten lång rad, som i KB redovisat fotomontage) i havet, i fjällvärlden eller varhelst annars i landskapet, som det blir förstörande och därmed svårt att acceptera.
Jag inser att lönsamheten är viktig i sammanhanget, men anser att vi sällan beaktar den verkliga lönsamheten eller kostnaden, det vill säga den som gäller på lång sikt, när vi skall städa upp eller återställa det som den kortsiktiga planen ställt till. Vad gäller Taggen-projektet verkar det nu, efter tilläggsansökan, handla om att bedöma en halvering av antalet mot höjden av möllorna och vad de tyngre fundamenten ställer till i havsbotten, samt svårigheterna att riva och återställa skadorna, om 30-40 år.
Johan Lindau påpekar att det finns alternativ till Taggen, men tycker inte att han behöver rabbla upp dem. Jag blir orolig att han bland annat menar kärnkraft, eftersom många anser den vara en ren energikälla.
På ledarsidan i KB, tog Karin Pihl nyligen upp åsikten, att det är "dumt" att inte använda den full ut. Jag vet inte vad som är dumt eller inte – men då får vi verkligen fundera över om vi kan se barn och barnbarn i ögonen och med stolthet säga att vi varit med och beslutat om det.
Ingrid Montén
