Annons

Utan ledsagning blir vardagen omöjlig

Att vara aktiv och röra sig i samhället kan vara både enkelt och omöjligt när man har en grav synnedsättning. Jag ser själv ingenting och pendlar med tåg mellan Hässleholm och Malmö där jag arbetar, skriver Henrik Eldh som är ombudsman på Synskadades Riksförbund.
Funktionsstöd • Publicerad 16 mars 2019 • Uppdaterad 4 februari 2022
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ledsagning är en rättighet för tågresenärer med funktionsnedsättning sedan 2009.
Ledsagning är en rättighet för tågresenärer med funktionsnedsättning sedan 2009.Foto: Johanna Norin/TT

Detta låter kanske svårt men eftersom jag tränat in vägen så går det alldeles utmärkt. Jag har lärt mig hitta på de båda stationerna och jag har tränat in vägen från Malmö C till min arbetsplats som ligger cirka 20 minuters promenad från stationen och därför går det bra.

Om man ser mig på väg till eller från jobbet så verkar ju livet som synskadad lätt som en plätt men om jag behöver uträtta ett ärende eller delta på något evenemang eller möte på en plats där jag aldrig varit och inte tränat in vägen, så har jag ingen möjlighet att klara det själv utan jag är beroende av ledsagning. Det blev väldigt tydligt häromdagen när tågen plötsligt var inställda mellan Lund och Malmö på grund av signalfel.

”... jag löste det hela genom att jag blev ledsagad till ersättningsbussen utanför stationen av en annan passagerare på tåget.”
Henrik Eldh
Annons

Skånetrafiken satte in bussar som gick från Lund till Malmö C och då klarade jag mig inte alls på egen hand under min pendlarresa till jobbet. Järnvägsstationen i Lund har jag ju inte tränat in och lärt mig och jag hade ingen aning om varifrån bussarna går. Skånetrafiken hade inte heller någon beredskap för att hjälpa mig och jag löste det hela genom att jag blev ledsagad till ersättningsbussen utanför stationen av en annan passagerare på tåget. När bussen anlände Malmö C visste jag inte var jag blev avsläppt och ännu en gång hjälpte en passagerare mig och följde mig till den entré som jag känner till på Malmö C och vips var jag självgående igen.

Naturligtvis kan man som gravt synskadad inte träna in alla vägar man eventuellt kommer behöva röra sig på och därför är vi beroende av en väl fungerande ledsagning. I den nyligen presenterade LSS-utredningen (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har man plockat bort insatsen ledsagning och ersatt den med något som kallas personlig service med boendestöd och vad den insatsen kommer att innebära om förslaget går igenom vet man inte.

”För mig personligen är det mängder med saker som är helt omöjliga att utföra på egen hand ...”

För oss är ledsagning så viktigt för att vardagen ska fungera så det är olyckligt att man på det här sättet smyger bort insatsen istället för att förtydliga och förstärka vår rätt till ledsagning. Vi har redan problem med att kommuner inte beviljar oss stöd i form av ledsagning via LSS och domstolar tolkar lagen på ett märkligt sätt då man inte anser att en person med grav synnedsättning har stora svårigheter i den dagliga livsföringen.

För mig personligen är det mängder med saker som är helt omöjliga att utföra på egen hand utan ledsagning och det kan vara sådant som att ta mig till apotek, gym, kulturaktiviteter eller olika butiker och även om jag inte behöver uträtta sådana ärenden varje dag så behöver dessa saker utföras löpande just för att min dagliga livsföring ska upprätthållas med god kvalitet.

LSS är en rättighetslag som anger just att man har rätt till goda levnadsvillkor, det vill säga att man kan leva som andra även om man har en funktionsnedsättning, och därför är det viktigt att gravt synskadade beviljas ledsagning via denna lag istället för godtyckliga insatser enligt Socialtjänstlagen som helt saknar aspekten goda levnadsvillkor och istället anger skälig levnadsnivå.

Henrik Eldh

Hässleholm

ombudsman Synskadades Riksförbund Skåne

Annons
Annons
Annons
Annons