Utrivning av dammar sker utan tillräcklig miljökonsekvensanalys och utan helhetssyn

Debatt Artikeln publicerades
Damm och fåra
Foto: privat
Damm och fåra

Nästan dagligen läser man om människors förtvivlan efter utrivning av dammar. Detta är inte bara ett skånskt problem utan finns över hela landet i varierande former.

Kanske är Skåne ett av de mera utsatta länet, vilket kan hänga ihop med det stora intresset för sportfiske där. Här kommer min första anmärkning mot länsstyrelsens hantering av vattendragen. Självklart tänker jag då i synnerhet på Johan Wagnströms enögda syn på vattendragen som intresseområde för fisk och fiske. MEN biologisk mångfald är inte bara fiskar och fiskföda utan den samlade mängden av såväl växter som djur. Många vattendrag har haft dammkonstruktioner sedan dansktiden eller åtminstone under ett par hundra år och att då kunna uttala sig om att nu ska vi få tillbaka det ursprungliga vattendraget anser jag är mycket tveksamt. Har inte herr Vagnström någon tanke på att riva ut dammarna i Helgeå – det vattnet skulle kanske också må bra av att forsa fram som det gjorde före kraftverksutbyggnadernas tid. Det är faktiskt lite konstigt att ett EU-direktiv bara gäller när de ”små” människorna får sitta emellan.

Jag saknar faktiskt noggrannare miljökonsekvensbeskrivningar och ett helhetsperspektiv för alla dessa utrivningar. Det räcker inte att man visar upp en mussla som bevis för att utrivningarna ger ett lyckat resultat. Vid ett tillfälle, när det gällde utrivningen av ett dämme i Almaån med en vatten ståndssänkning i ån på mer än en halv meter, konstaterade Johan Wagnström, att det klarar den ån. Bör inte konsekvenserna undersökas närmare än så? Jag tycker det.

När jag läser om till exempel Tollarpsborna upprördhet över utrivningen i Vramsån tänker jag osökt på den Europeiska landskapskonventionen, som godkändes av Sverige den i maj 2011. Konventionen har inget egentligt regelverk, men den talar om människors rätt till landskapet. Detta till skillnad från allemansrätten som bara ger möjlighet att vistas ganska fritt i vår natur. Jag tycker, att när människor så tydligt talar om hur de vill ha det i sitt landskap till exempel i Tollarp, så måste politiker (Pierre Månsson med flera) och tjänstemän (Johan Wagnström med flera) på länsstyrelserna lyssna på detta och inte bra luta sig tillbaka och tala om den lagliga rätten att rasera historiska konstruktioner. Det finns faktiskt höga tjänstemän som har protesterat mot de urskillningslösa dammutrivningarna. Ett exempel på detta är landshövdingen i Dalarna.

Det är också besvärande att man från tjänstemannahåll motsätter sig vissa fakta i argumentationen för utrivningar. Hur kan man påstå, att en sällsynt växt som jättemöjan fanns där långt före dämmenas tillkomst. Har länsstyrelsen verkligen inventeringar från 16- och 1700-talen som styrker detta? En annan sak som gör mig mycket betänksam är kritiken mot betydelsen av vattnets uppehållstid vid fördämningar. Utdikningen av våra mossar är ett bra exempel på hur illa det kan gå när vattnets uppehållstid avsevärt minskas. Är det inte bättre att vattnets framfart bromsas upp i sin hastighet att nå havet eller är det verkligen positivt att vattnet når havet så fort som möjligt? När ska då grundvattenreserven fyllas på? Åtminstone vågar jag påstå, att läckaget av grundvatten minskar vid högre vattenstånd och att näringsläckaget minskar vid minskad långsammare vattenhastighet. Självklart syresätts vattnet effektivare om det rinner än om det står stilla. Åter leds jag att tro vattnets framrinning endast betraktas ur fiskesynpunkt; särintressen får aldrig styra en så här viktig sak och absolut inte av tjänstemän.

I Kristianstadsbladet den 6 augusti 2018 står det bland annat att dämmena har spelat ut sin roll. Hur kan man bara påstå någonting så dumt? Dämmena bildar i kombination med kvarnbyggnader, upplevelsevärden, lokalhistoria och människors minnen viktiga och skyddsvärda kulturmiljöer, där också en om än mindre fiskrik biologisk mångfald frodas. Djur och växter har haft god tid på sig anpassa sig till vattendragens utformning. De har inte inväntat, att Johan Wagnström med flera skulle befria dem från fördämningarna.

Dessutom, hur kan man så arrogant bortse från kulturmiljölagen, som ger ett skydd åt kulturhistoriska lämningar från 1850 och tidigare? Gud nåde den lantbrukare som river en stenmur men länsstyrelser utan helhetssyn och kommuner utan tillräckliga kunskaper kan utan problem sanktionera rivningar av kulturlämningar som funnits i hundratals år.

Jag är också tveksam till kritiken mot minikraftverken, då jag ser dessa som ett bidrag till självförsörjningsgraden av energi samt en resurs i svårare tider. Jag är inte själv ägare av något minikraftverk och känner absolut ingen bindning till ägarna; mina funderingar handlar bara om försörjningsgraden av elenergi. Att fiskarna skulle skadas i turbinerna trots allt mer sofistikerade galler betraktar jag som nonsens. För övrigt har det väl funnits fisk i vattendragen under hela minikraftverkens tid. Eller hur?

Jag anser, att Länsstyrelsen i Skåne och Sverige i övrigt övertolkar EU-direktivet. Det handlar egentligen om nya dämmen och vilka restriktioner som gäller där. Och det är en helt annan sak. Länsstyrelsen, sportfiskarna, kommunerna, med flera bör ta sitt förnuft till fånga innan vi har förstört oersättliga kulturhistoriska värden och naturvärden. Lyssna mer på hur människor vill ha det och ta till er den Europeiska landskapskonventionen. Lyssna också till vad kloka människor Gunnar Olsson säger och skriver. Och framför allt gör noggranna miljökonsekvensbeskrivningar och se helhetsperspektiven.

Sven Jensén

ordf. Skånes hembygdsförbund

PhD i Ekologi