Varför trycka in nålen i kulturlivsballongen?

Debatt Artikeln publicerades

En ledarskribent ska vara tydlig. Det är förstås hela poängen med en ledare. Tidningen framför sin åsikt i pressfrihetens namn. Och man mesar inte. Kristianstadsbladet trycker in nålen i kulturlivsballongen! Hårt.

Till denna tydlighet kan man dock som läsare också förvänta sig att texten föregåtts av viss reflektion, av överväganden kring fakta och omständigheter, så att åsikten som förs fram inte bara blir tydlig, utan också framstår som genomtänkt och genomarbetad. En ledarskribent agerar ju trots allt från en priviligierad position. Har mycket voice.

Men när jag läser Carolin Dahlmans ledare (2018-12-14) ”Prioritera bort kulturen” blir jag undrande. Varför så aggressiv? Är det försvaret av en havererande ekonomi och ett samhälle i kris som Dahlman ger uttryck för? Som skribent på en tidning, som årligen tar emot över en miljon kronor i skattemedel från presstödsnämnden för att klara av att utvecklas på en marknad som blir mer och mer digitaliserad, så kan det ju inte vara offentlig finansiering av privat näringsverksamhet, eller av enskilda konstnärer, i sig som är den ömmande tån. Det måste vara något annat.

I mitt dagliga arbete möter jag kulturarbetare som letar efter möjligheter att få delge sitt arbete till andra. Jag har också till uppgift att svara upp mot skattebetalande kommuninvånares förväntningar om tillgång till ett innehållsrikt och stimulerande liv, även om man inte är bosatt i en storstad. Jag känner inte igen den kulturvärld Dahlman beskriver. En översikt i största enkelhet kan ge lite perspektiv. Offentliga utgifter för kultur har för stat och landsting legat oförändrade i relation till övriga offentliga utgifter sedan 2006, för statens del ca 1,25 % och för landstingens ca 1,5 % av alla kostnader. I kommunerna har andelen som gått till kultur minskat något från 2,4 till 2,17 %. I en jämförelse med övriga Europa ligger Sverige vare sig hög eller lågt. Någonstans i mitten. Summorna i svensk offentlighet har inte rusat iväg utan det finns fog att tänka att vi nationellt sett befinner oss på en nivå som kan anses vettig i ett samhälle präglat av demokratiska grundvärderingar. Allt ideellt arbete som genomförs inom föreningslivet, och som gör kultur tillgänglig för alla oss som bor utanför storstadsområdena, är mycket svårare att fånga i statistiska siffror. Myndigheten för kulturanalys beräknade 2012 att 145 000 individer la i snitt 100 h var per år på sådant ideellt kulturarbete. Nej, kulturbranschen är inte en arena för lata, självupptagna lycksökare som tycker att andra ska jobba för deras räkning. Den drivs av människor med engagemang för något utanför sig själv och absolut för sitt samhälle. Kulturbudgetar från det offentliga täcker enbart en liten del av detta arbete, men en mycket viktig del om vi vill att kultur ska komma fler till del än den begränsade del som har löner i storlek av vad ledarskribenter har och som bor i storstadsområden där ett publikunderlag eventuellt kan tänkas samlas för detta fåtal.

När andra dagstidningar och mediekanaler ägnar ledarsidor till att problematisera förenklade politiska budskap blir Carolin Dahlmans ledare om kulturfinansiering ett skolexempel i populism. Kulturen ställs mot cancervård, polisingripanden och omsorg om våra gamla. Till detta anläggs en dräpande och raljant ton om hejsan-svejsan-beslut och lösryckta exempel där inte minst Dockteater tycks väcka ont blod. Det är tonen som Kristianstadsbladet använder i sin ledare som får mig att reagera. Ett förakt för den del av vår offentlighet och vårt samhälle som vill göra det möjlig för många att vara med och se världen med nya och andras ögon och utan vars närvaro jag tror vårt samhälle inte bara blir oändligt mycket fattigare utan också mycket farligare. En ökad betalningsvilja bland allmänheten för kultur är inte i sig något fel, men alla branscher ser inte lika dana ut. Kulturbranschen behöver sitt stöd om tillgången till nya perspektiv, igenkänning och fördjupade insikter om världen ska hållas öppna för alla och inte enbart för få. Men det är kanske inte viktigt i det samhälle Kristianstadsbladet vill ha?

Sofia Lenninger

Kultur- och bibliotekschef i Sölvesborgs kommun.

Svar direkt:

Att jag inte tycker att pengar ska tas från vård, skola omsorg för att finansiera kultur betyder inte att jag tycker att kultur är meningslöst eller är populist, utan att jag än en gång vill påpeka att politik handlar om att prioritera och välja – pengar räcker inte till allt. Inte heller har jag någonstans sagt att kulturarbetare är lata eller självupptagna (var kommer den typen av aggressiva, förolämpande fake news ifrån?). Jag har stor tilltro till människors kreativa förmåga, att vi som individer kan och vill skaffa oss insikter och öppna våra ögon på olika sätt – inte bara via skattefinansierad kultur. De jag känner som arbetar med kultur tenderar att umgås med andra kulturarbetare, och frågan är då om man verkligen finner perspektiven?

Om det finns betalningsvilja hos allmänheten kommer allmänheten att betala. Eller så vill de hellre vara fria att använda sina inkomster på annat. Välkommen att tävla på en fri marknad som alla andra, men att påstå att det finns en viss nivå av skatter som passar ett samhälle präglat av demokratiska grundvärderingar är bara härskartekniskt nonsens; det går faktiskt alldeles utmärkt att kämpa för frihet utan att kräva kulturbidrag.

Mitt arbete betalas heller inte via presstöd, så den enkla populistiska poängen biter inte...

Carolin Dahlman

Politisk redaktör Kristianstadsbladet

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.