Växande antisemitism i Mellanöstern, Europa och Sverige

Debatt Artikeln publicerades

I dag är det 60 år sedan Auschwitz befriades. Till en början ett av nazisterna upprättat koncentrationsläger för polska motståndsmän, har Auschwitz blivit en symbol för Förintelsen. Ironiskt nog, sovjeterna som befriade lägret förberedde en andra Förintelse på de överlevande; endast Stalins död förhindrade detta.

Det var lätt att tro då, att judehatet, som Förintelsen var det mest extrema uttrycket för, var lika död som sex miljoner judar. I dag, 60 år efter, konstaterar vi att så inte är fallet. Faktum är att antisemitismen är den enda formen av människohat som är politiskt korrekt i stora delar av världen.

I Europa brinner synagogor och judar misshandlas på öppen gata. I den muslimska världen är antisemitismen officiell statlig politik. Det mesta av dagens europeiska judehat kommer förklätt i antisionistisk mantel; den muslimska bryr sig inte om några förklädnader.

I Sverige höjdes inte ett ögonbryn när SVT:s Mediemagasinet propagerade för yrkesförbud för journalister med orent, judiskt blod i ådrorna. Det socialdemokratiska Aftonbladets ledare om "den korsfäste Arafat" gav nästan inget eko alls. I en vämjelig krönika i rödbruna Magasin Ordfront hävdade Katarina Mazetti, att judarna är värre än nazisterna och därför borde svenska ungdomar, för att se vad riktig ondska är, åka på studiebesök till Betlehem, i stället för till Auschwitz. "Varför", frågar Mazetti med äkta vänsterpatos, "ska judarna ha ett eget land, när inte bögarna har något?".

Oberoende liberala Dagens Nyheter publicerade en debattartikel av professorn i religionshistoria, Jan Samuelsson, som tyckte att antisemitism är "förståeligt, rimligt och befogat". Bara en åsikt bland många, ansåg debattredaktionen. Statsradions P1 Morgon tyckte så mycket om Samuelssons åsikter, att man bjöd in honom för att avslöja mera om den judiska lömskheten. Tack vare SR och Samuelsson vet vi nu att det är "Israelorienterade krafter", som bekämpar USA i Irak! Muslimerna skulle aldrig kunna vara så blodtörstiga, nämligen; judarna däremot?

Uppmaning till införande av Nürnbergslagarna, gudsmördaranklagelsen, historierevisionismen och relativiseringen av nazismen, judehatet som ett rationellt ställningstagande – allt detta anses vara ett legitimt uttryck för kampen mot Israels politik och inte alls antisemitism.

I Kristianstadsbladet kunde vi förra sommaren läsa en recension av Ingmar Karlssons bok Tro, terror och tolerans. Visserligen "inbjuder boken till anklagelser om antisemitism", enligt recensenten Mats KG Johansson, men Karlsson "lyfter fram centrala mänskliga värden" och intar en "hållning värd att berömma". En gång till: Karlssons paranoida jakt på sionistisk världskonspiration, hans ständiga anspelningar på Israel som en korsfararnation (!), hans tvångsmässiga fallenhet för att ställa den judiska "gammaltestamentliga grymheten" mot de andra religionernas, och särskilt då islams, "kärleksbudskap" är en "hållning värd att berömma"! Samma inställning hittar man hos konstnären de Geer, som erkänner att vännen Hillersbergs teckningar kan uppfattas som antisemitiska, men vad snyggt de är gjorda!

Däri ligger det centrala i dagens växande antisemitism i Europa, såväl som i Sverige: varje gång judehatet uppträder i en annan skrud än den traditionella, vägrar kulturetablissemanget att känna igen det. Och när det inte längre går att blunda, skyller man allt på – judarna.

Det går inte längre att låtsas, att antisemitismen hör det förflutna till, eller att den är koncentrerad till nazistiska grupperingar. Vad gör man då? En av EU beställd rapport, som pekade ut den politiska vänstern och vissa muslimska kretsar som kolportörer av dagens judehat, censurerades och gömdes undan. Här hemma, en enkel undersökning, som pekade på den utsatta situationen för judiska elever i landets skolor, förlöjligades och avkrävdes en vetenskaplig stringens av doktorsavhandlingsklass. En av de, som gick i spinn inför blotta tanken att man kan anklaga vissa araber för antisemitism, var förresten försvararen av centrala mänskliga värden, Mats KG Johansson.

I ett kroniskt schizofrent tillstånd av tankeoreda, hävdar "antisionisterna" att det å ena sidan inte finns någon växande antisemitism utanför de nazistiska kretsarna. Å andra sidan menas det att det är judarna, som är skyldiga till den (inte existerande) växande antisemitismen. Bland exemplen hittar vi Fredrik Ekelund i Sydsvenskan och Mats Wiklund i Dagens Nyheter.

Ekelund, konfronterad i en Rosengårdsskola med den antisemitism som Mats KG Johansson hävdar inte finns där, hittar lätt den skyldige: Israel och därigenom de svenska judarna. Det är på grund av Israels ockupationspolitik, som en svensk köpman med fel åderinnehåll, misshandlas i sin Malmöbutik av unga fredsvänner från Rosengård. Samma slutsats drar Wiklund. Sharons uppmaning till de franska judarna, att flyta till Israel, ökar antisemitismen, skriver han. Med Sharons ord klingande i sina öron, kommer alltså även den vanlige svensken att förstå att det inte är Göran Persson utan sionistiska ockupanter, som styr Sverige, och bli judehatare. Sloganen "Död åt judarna" kommer nu också att höras utanför antikrigsdemonstrationer – överallt där människovännerna samlas. Både Ekelund och Wiklund fäller krokodiltårar över utvecklingen, men är fulla av förståelse för hatarna?

Judarna, då? Jo, de får skylla sig själva. För all evighet, amen.



Markus Stettiner

Kristianstad