Vilseledande om avkriminalisering av narkotika

Lindqvist och Löfström (C) hävdar, som jag förstår det, i sin debattartikel ’’En missbrukande människa är inte fri’’ Kb 3/10, att man inte bör avkriminalisera narkotika eftersom resultatet skulle vara ett större antal ofria medborgare till följd av ökat missbruk i samhället.

Detta är ett felaktigt resonemang som bygger på flera ogrundade antaganden, men som icke desto mindre möter lite motstånd i det moralistiska svenska debattklimatet.

För det första förutsätter man att alla narkotikaklassade rusmedel har samma bieffekter och beroendepotential, det vill säga sådana som berövar individen på sin fria vilja och förmåga att leva ett normalt liv. Detta är inte riktigt, och torde gälla få andra substanser än opiater (till exempel heroin) samt vissa bensodiazepiner (Xanor bland annat).

Vad man antingen saknar kunskap om, eller strategiskt utelämnar, är det faktum att den mest populära illegala drogen - cannabis - också är bland de minst riskfyllda i båda avseendena. Den som intar cannabis ofta, säg flera gånger i veckan, bygger upp ett psykologiskt beroende med relativt milda abstinensbesvär; sömnlöshet och svettningar är vanligt några dagar efter intag upphört.

Hur som helst gäller detsamma för koffein, och det finns väl ingen vettig människa i detta land som tycker att vi ska kriminalisera kaffedrickare?

För det andra förutsätter man att antalet missbrukare kommer att öka med en avkriminalisering, något som det, såvitt jag vet, inte finns några belägg för. I Portugal, som gjorde just detta, ser man inte denna utveckling - antalet missbrukare är ganska stabilt jämfört med förbudstiden, men fokus på skademinimering har resulterat i en minskad dödlighet inom gruppen, vilket ökar chansen att komma levande ur ett tungt missbruk.

När det gäller lättare droger som cannabis, kan man se till Nederländerna, som avkriminaliserat sedan länge, och fastslå att detta förhållningssätt med så kallade coffeeshops inte resulterat i ett land lamslaget av flegmatiska haschtomtar. Vad det däremot gjort är att bespara den annars laglydiga individen onödigt lidande i form av bestraffning, samt frigjort polisiära och juridiska resurser som utan tvekan skulle kunna göra större nytta på annat håll.

För det tredje vill man få det att framstå som om ja-sidan i frågan inte bryr sig om de som befinner sig, eller riskerar att hamna, i ett missbruk, vilket är rakt av befängt då en av grundpelarna i denna argumentation är just skademinimering och hjälp som inte bygger på straff.

Det är lätt att skylla missbruket på drogerna, men om man någonsin ska få bukt med problematiken gäller det att man är villig att se bortom moralismen och dess luftslott, till lidandets orsaker, och börja läka sår istället för att hälla salt i dem.

Avslutningsvis skulle den mer filosofiskt lagda delen av mig gärna vilja veta hur man skulle kunna mäta en individs fria vilja och avgöra att den i vissa fall inte är fri? Det måste ju ändå vara en grundförutsättning för den statliga intervention som föreslås åtgärda individens ofrihet.

Linus Söderström