Krönika: Marmorfötter och ensamhet

För länge sedan bodde han i ett litet rum i ett av kyrktornen och hans uppgift var att ringa i klockorna, samt att hålla utkik efter bränder. Han levde sitt liv i det blå och såg gudstjänstbesökare komma och gå...

Mat och ved fick han upphissad i en korg. Det var nyårsafton och poetiskt föll snö över kyrkan och mej då jag besökte Uppsala. Ute på slätten bidade kungsängsliljorna sin tid. Om ett par månader - räknat från nu - ska de blomma. Sirligt. Kunde Pelle i tornet om våren komma ner och njuta av markens blomster, eller var han av någon anledning inlåst? Var det ett straffarbete han utförde? Hade han kanske själv valt sitt ensamma liv och var berättigat stolt över att vara den som från hög höjd vakade över adel, präster, borgare och eventuella bönder? Det är ju sådant man som hobby-filosof funderar på.

Utöver berättelsen om mannen som bodde i ett torn kommer jag från nyårsnatten bäst ihåg Katarina Jagellonicas gravmonument. Ett ensamt majestät var hon. En drottning huggen i marmor. Stelt veckade sej hennes marmorkjol och hennes marmorfötter hade platta marmorskor. I Uppsala vilar hon i evigheten; en invandrad 1500-talsdrottning, som på sätt och vis kanske var lika ensam i livet som Pelle i tornet?

Hela tiden medan jag skriver denna krönika, snurrar också en lek med ordspråk i mina tankar. Kanske skulle de passa in i Katarina Jagellonicas liv. Hennes svåger, Erik XIV, lät ju spärra in henne i Gripsholms slott. "Mitt hem är min sorg." "Den som gräver en grop åt andra har ofta guld i mun."

Annan lek med ord är det broderi som finns reproducerat i en tämligen nyutgiven bok för handarbetets moderna väninnor. Ni vet det där klassiska jag-har-tröttnat-på-att diska-andras-disk-anslaget som brukar sitta ovanför diskbänken i personalrummen: "Din morsa jobbar inte här!" Den devisen gör sej sällsynt bra i korsstygn! Eller vad sägs om Linnéas senaste: "Hej! Jag heter Sten och jag är singel."

På nyårsdagen åkte jag från Uppsala ut till Carl von Linnés Hammarby. Det var en udda upplevelse att vandra i blomsterkungens fotspår på snötäckt mark. Mina kängor lämnade avtryck i snön. De såg ut som marmorfötter ...

Eva Thors