Skrivandet är terapi för Gunilla

Publicerad 2 februari 2007 16.43 Uppdaterad 29 juni 2010 3.07

Det var en vanlig lördag, i april 2005, som livet ändrades. Gunilla stod i duschen när hennes man bankade på dörren och sa att hon fick klä på sig för polisen var där. Med schampo kvar i håret, i de kläder som låg närmast, stod hon i dörrhålet när hon fick svar av poliserna vid köksbordet på sin retoriska fråga: det var Rickard som var död. I en singelolycka.

Sedan detta ögonblick finns livet innan och livet efter.

– Jag kan känna att jag var en annan människa då. Jag hade aldrig en tanke på att jag kunde mista ett barn. Det går inte att tänka sig tanken hur det ska kännas. Det är så fel det kan vara att ta farväl av sitt döda barn.

Gunilla beskriver hur hon rasade i ett kaotiskt tillstånd, hur de första dagarna försvann i ett töcken, att polisen rådde familjen att inte se Rickard men Gunilla var tvungen, driven av hoppet att det inte var han. Mardrömmen blev sann när de tilläts se en hand under ett skynke på rättsmedicinska kliniken i Lund.

– När vi kom hem därifrån skrev min dotter en dikt. Det är Rebecca som inspirerat mig att skriva.



För Gunilla är skrivandet terapi. Hon startade en blogg, Gunillas blogg.

– Jag började lite smått, om mina känslor och tankar, om vad som händer i stunden, och fick mycket respons.

Det har varit och är många sömnlösa nätter. Då sitter hon vid datorn. På internet hittade hon FEBE, ett nätverk för föräldrar som mist barn.

Gunilla samlade mod, träffade regionansvariga Marie-anne Thörnström över en fika i Kristianstad, och följde sedan med på ett möte. Till mötet kom två andra mammor från Kristianstadstrakten som också mist barn.

– Där behövde jag inte sitta och känna mig konstig.

I FEBE vet alla hur det är. Vet det, som vi andra aldrig kan veta.

– Utan FEBE tror jag inte att jag suttit här i dag, jag såg nästan ingen utväg.



Människor sörjer olika. I familjen Karlsson är Gunilla den som velat prata mycket och den som ibland måste gå undan och vara själv. Ta disken och gråta en stund för att sedan återvända till gemenskapen.

Sorgeår finns för andra. Ett sorgearbete går inte att skynda på. Var och en får hitta sitt sätt att överleva och försöka leva.

Gunilla kan längta efter gemenskapen i FEBE. De pratar, skrattar, gråter.

– Vi har det bra den stunden vi är där, där är allt lika naturligt.

Hon upplever annars omgivningen som rädd. Folk är rädda att såra, vågar inte prata om sorg.

– Är jag ledsen behöver jag gråta.

Morgnarna är värst. Innan tankarna kommit på plats. Vad hann Rickard tänka? På familjen, tror hon, han var mycket för familjen, en kompis till lillasyster och förebild för lillebror.



Hela familjen träffades två veckor före olyckan. 23-årige Rickard var hemma hela helgen, fiskade med pappa Peter som så ofta förr. Gunilla minns till och med vad de åt till middag. Hon tycker det är skönt att tänka att det var en bra helg. Men att det aldrig mer blir – det är otänkbart.

– Man lär sig leva i en mardröm varje dag.

Gunilla har varit mycket sjukskriven, nu jobbar hon halvtid. Hon är förändrad, tål inte massvis med folk, tjafs, har svårt med koncentrationen och kommer Rickard i tankarna kan hon inte bara putta undan honom. Att höra folk säga "du är så stark" kan göra henne ledsen.

– Jag är inte stark. Jag sätter på mig en mask när jag går hemifrån, jag har inget val. Man måste vidare och det är en kamp nära på varje dag.

Hennes blogg har 300-400 besökare varje dag. Där är Gunilla Karlsson en av "änglamammorna". En annan "änglamamma" bor i Göteborg.

– Hon kan kännas som en riktig vän fast att vi inte umgåtts. Kanske ska vi träffas en dag.



Gunilla och Peter har tre barn, Rebecca och Robin i livet. I år fyller hon 47.

– Vi har blivit en tightare familj. Graven betyder mycket för oss. Den är för vår skull, Rickard finns här hemma hos oss.

På foton. Ibland kan hon höra sånt som inte hörs. Rickards "hallå" när han kom innanför ytterdörren. Gunilla är rädd att förlora det minnet.

Dagarna är olika, livet som en berg- och dalbana med få måsten. Hemmet är hennes trygga plats. Det har blivit upp emot 70 dikter.

– Min dröm är att ge ut en diktbok.

Men hon tänker inte så mycket framåt. Hon mår bäst här och nu.

















Birgitta Mattisson

044-18 55 37

birgitta.mattisson@kristianstadsbladet.se



Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu