Kaos, men mycket kärlek

NÄSUM. – Välkommen till mitt kaos, säger AnnCharloth glatt när hon öppnar dörren.

Ut rusar en uppsluppen tax och en ivrig blandrashund. I köket dividerar Maja, 14 år, och Magda, 12 år, om det var saltsyra eller någon annan syra de pratade om i skolan. Samtidigt berättar Niklas hur de började misstänka att äldsta sonen Max, som nu är 16 år, hade adhd.

– Han var väldigt aggressiv. När han fick raseriutbrott skrek han så att han spräckte ett blodkärl i näsan. När han började skolan ringde de hela tiden. Han var i slagsmål, lyssnade inte, satt inte still, säger AnnCharloth.

Första gången de hade kontakt med psykologen på bvc var han fyra år, men det dröjde tills han var nio innan han fick en diagnos. Då kom de in akut till barn- och ungdomspsyk efter att han vält omkull AnnCharloth och försökt strypa henne.

Känslorna sjuder, men kommer inte alltid ut som man tänkt när man har adhd. Från att ha varit euforiskt glad kan man bli vansinnigt arg i nästa ögonblick.

– Max höll på att klippa av Magdas fingrar när hon var baby. Maja försökte sticka ner mig med en kniv. När de blir arga skiter de i allt, säger Niklas.

Han har själv adhd och tycker att det är svårt att uttrycka känslor. Bara en gång kan han minnas att han har gråtit inför AnnCharloth sedan de blev ett par 1991. Var det när jag föddes, undrar Maja. Nej, när min mormor dog, säger Niklas.

Ilskan kommer fortare än andra känslor, särskilt när han var yngre. Det var jobbigt i skolan, han kom in i gäng, bråkade och festade, rökte marijuana, skötte inte räkningar när han flyttade hemifrån och blev pappa första gången när han var 17 år, men han tänkte aldrig att strulet runt honom kunde bero på en sjukdom. Livet som vuxen fungerade ju. Han började jobba, träffade AnnCharloth och de fick Max, Maja och Magda.

AnnCharloth trodde först att Max adhd berodde på en skada vid förlossningen, men journalen visade inget konstigt. Senare ville en läkare träffa Niklas. Efter fyra timmars samtal konstaterade han att Niklas också hade adhd.

Äntligen förstod Niklas varför han gjort som han gjort tidigare i livet. Även AnnCharloth tyckte att det var positivt att han fick en diagnos.

– Jag kände att det blev lättare att acceptera vad han hittade på. Han struntade inte i saker för att han var lat. Han hade en anledning.

– Man ska inte skylla på adhd:n. Jag är jag ändå, säger Niklas och AnnCharloth konstaterar att det är svårt att avgöra vad som beror på personligheten och vad som beror på funktionsnedsättningen.

Medan de förklarar pågår en parallell diskussion mellan Maja och Magda, som mellan vilka tonåringar som helst, men mer intensiv. Ibland fångar de upp ett och annat ord, som mucka och strul, och spinner vidare på det på sitt eget sätt. Med jämna mellanrum sätter de handen för munnen på varandra eller på Niklas för att själva få säga något.

När Niklas har glömt att ta sin medicin pratar han mer än vanligt. Han har också svårare för att klara en konflikt med barnen då.

– Jag märker ingen skillnad, men andra runt mig gör det. Jag babblar så mycket att ingen annan får en syl i vädret, säger Niklas.

– Typ som nu, avbryter Maja.

Länge trodde Niklas och AnnCharloth att Maja inte hade adhd. Hon lärde sig själv att läsa när hon var sex år och trivdes i skolan tills hon kom till tvåan. Då började hon också få vredesutbrott, kastade stolar och klöste lärarna. Läkaren förklarade det med att hon behövde uppmärksamhet för att hennes pappa och syskon hade adhd.

– Läkaren sa att hon var för smart för att ha adhd. För att överbevisa mig om att hon inte hade adhd gjordes utredningen, säger AnnCharloth.

Magda säger rakt ut vad hon tycker när hon blir arg, men är samtidigt rädd och osäker bakom ilskan.

Adhd är ärftligt, men går inte alltid i arv. Niklas äldsta son, Marcus, som nu är vuxen och har egna barn, har inte adhd.

Niklas och AnnCharloth hann aldrig tveka om de skulle skaffa fler barn efter Max diagnos. Då hade de redan Maja och Magda också. Och de är glada för dem alla.

– Det är inte bara en massa problem för att man har adhd. Magda är otroligt kreativ och kommer med många bra lösningar som man själv inte kommer på. Maja blir sprudlande och skuttig, nackdelen är att ingen orkar med en, säger AnnCharloth.

Maja och Magda reser sig från bordet. Det är dags att ta medicinen. Maja petar ned den vita tabletten i en chokladboll för att lättare svälja den och Magda varvar medicinen med cocktailtomater.

Medicinen fungerar som en broms, så att de hinner tänka efter innan de agerar. Ett tag serverade AnnCharloth dem frukost på sängen varje morgon, så att alla hann ta sin medicin innan de träffades. Då blev det lugnare i köket.

För henne handlar det om att vara steget före och planera, för att undvika att konflikter uppstår men det kan vara svårt att påverka.

– Jag har försökt med allt: schema, listor, belöningssystem, men de säger bara ”det skiter väl jag i”, säger AnnCharloth.

För att få dem att städa sina rum när de var mindre tog hon undan några leksaker varje gång och gömde dem, så att de skulle sakna dem.

Efter att ha gömt undan tre sopsäckar fulla av leksaker gav hon upp. De brydde sig inte.

Hon är deras struktur och konfliktlösare. Ibland är hon nära att ge upp. När två datorer och en telefon fått vatten över sig häromveckan tog hon bilen och körde iväg. Hon behövde tid för sig själv.

– Jag hade suttit i fängelse utan henne. Hon hjälper mig med allting, säger Niklas.

Både han och andra undrar ibland var hon hittar tålamodet att fortsätta kämpa för att familjen ska fungera.

– Jag vet inte. Jobbet, kanske. Det hänger mycket ihop med hur jag själv mår, säger AnnCharloth.

Ibland möter hon människor som säger att när de gick i skolan hade ingen adhd, men då brukar hon förklara att visst fanns det, men diagnosen hade inte kommit ännu.

Nu får allt fler diagnos. Det är både en fördel och en nackdel. Samtidigt som adhd blivit avdramatiserat när fler förstår vad adhd innebär och de drabbade kan få bättre stöd finns det en risk att de får en stämpel och inte ses som en hel människa med olika personlighetsdrag.

Ibland har barnen blivit kallade dampungar av andra. Vissa tror att adhd smittar. På Näsums skola, där de har fått bra stöd, vet alla om att de har adhd, men sedan Maja började högstadiet i Bromölla händer det att andra elever irriterat frågat ”har du adhd eller?”.

När hon svarar helt allvarligt att det har hon faktiskt brukar de tystna.

– När jag blir sur eller arg säger de att det är för att jag har adhd, säger Maja.

Tidigare när hon gick på Näsums skola var det ibland jobbigt att gå in i klassrummet igen efter ett utbrott. Hon tyckte att alla stirrade på henne, men hon upptäckte att de snarare tittade på henne med medkänsla, för att försäkra sig om att hon mådde bra igen.

Vissa är rädda för att umgås med familjen, andra orkar inte, tror Niklas. Samtidigt konstaterar han att han inte bryr sig om att andra har en massa uppfattningar om dem.

– Vi kan inte ändra oss, säger Magda.

– Vi är som vi är och vi bryr oss inte om det, säger Maja.