Världens vackraste gåva

Nu har lilla Vera (27 år) och jag gått pilgrim.

Pilgrimen går i någons fotspår. Erimiten Pelagius hittade aposteln Jakobs grav. Ryktet spred sig. Från när och fjärran kom folk gående. Pilgrimsvägen till Santiago de Compastella var skapad och tusen år senare fortsätter människor att vandra. Precis som då är pilgrimen alltid välkommen.

Du snörar kängorna. Kränger på dig ryggsäcken. Samtidigt tar du av dig något. Du klär av dig ”skabarakostymen” och sätter på dig ”härochnudräkten”. En perigrono på väg i någons fotspår. Någons? Kanske är det dina egna spår du går i. Du är på väg och när du är på väg är du framme. Vägen är målet.

Det är fortfarande mörkt när du hittar en Panaderia. Beställer en cafe de con leche och en croissant. När gryningen nästan är här kollar du efter nästa gula pil och går däråt den pekar. Människor på väg till jobb hälsar dig.

– Buen camino! Fin vandring!

– Buen camino, ropar barnen på väg till skolan. –Buen camino, säger du till dina medvandrare och dom till dig.

Här vandrar mannen som har gått igenom en skilsmässa. ”På fem dagar har jag förstått mer än under ett helt år. Och jag har börjat be igen”.

Här vandrar kvinnan på avgiftning. ”Jag var besatt av att ha. Skaffade grannen en ny bil skulle jag ha en finare”.

Här vandrar mannen från Norrland för att det är så skönt. ”Jag vandrar varje år”. Han är ingen världsfrånvändare. ”Jag vandrar för att komma närmare världen”.

Det engelska paret. Den franska kvinnan. Unga amerikanen. Japanen som går i Converse. Isländska babyn på ryggen. Den skrattande engelsmannen. Litteraturprofessorn från Irland som hittade kärleken i Frankrike. Samhörighet antingen man bara utväxlar ett buen camino eller vandrar en timma sida vid sida och samtalar om allt och inget.

Den tionde dagen når vi Burgos. Det är trettio dagar till Santiago de Compastella. Dagar jag inte har just nu.

Det spelar ingen roll. Jag fortsätter min pilgrimsvandring.

En söndag i november tar jag fram kängorna och den lilla ryggsäcken. Packar kaffe, grovt bröd med leverpastej och saltgurka. Vandrar på lärkträdsbarrmatta. Vadar i årslöv. Tittar upp. Nakna träd. Tittar ner. Mossa över stenar och stubbar. En förunderlig grönska. Jag pilgrimsvandrar. När jag når mitt eget Santiago Compestella har solen brutit igenom. Vindsnurrorna reser sig likt mytiska figurer i dimman. Snurrar lojt. Nästan som dom vinkar välkommen till pilgrimen där uppe på Balsberget.

Jag vinkar tillbaka. Skruvar upp min termos. Kafferök ringlar upp mot himlen. Det är en helig stund.