Maktlekar blir allt vanligare

– Skolan ska ha nolltolerans mot maktlekar, säger Sannie Wedberg på Alma Europa.

Det är snart fyra år sedan Sannie Wedberg träffade William. En 13-årig kille med så många blåmärken på armarna att han hade svårt att sova. Blåmärkena hade han fått i skolan i en ”lek” som gick ut på att man slog varandra.

– När jag frågade varför han inte slutade leka leken sa han att det inte gick.

Sannie Wedberg, som arbetar på den ideella organisation Alma Europa, började fråga andra barn och ungdomar om de kände till leken. Det gjorde de. Den och många fler.

– Det var då vi myntade begreppet maktlekar, säger Sannie Wedberg som sedan dess engagerat sig i frågan, senast som redaktör för boken ”Angeläget” om maktlekar.

Som förälder är det upprörande att höra om lekar där man slåss, där man suddar tills det börjar blöda och där man kränker varandra.

Hur ska man veta om ens barn leker sådant?

– Blåmärken och sår kan vara tecken på det. Sedan får man prata med dem.

Men varför slutar de inte?

– Det som gör det så knepigt är att det är kompisar som slår och kränker varandra. Och hur illa leken än är finns det en sak som är värre. Och det är att vara utanför.

I lekarna är man både offer och förövare. Den som blivit slagen har ofta också slagit.

– Den som ger sig in i leken får leken tåla brukar man säga. Så känner nog en del. Att de har accepterat reglerna. Då kan det vara svårt att ta sig ur.

Problemet har uppmärksammats i media, men är fortfarande relativt okänt.

– Många skolor känner fortfarande inte till det. De bjuder in oss för att prata om maktlekar, men säger att det inte förekommer hos dem. Men jag har inte varit på en skola där vi inte upptäckt att det pågår.

Maktlekarna finns överallt, från förskola till gymnasium. Lekarna ser bara annorlunda ut beroende på ålder och vilka som leker dem.

– Ungdomar vi pratar med säger att de vill få respekt och att de får en kick av lekarna. De tenderar också att bli värre ju äldre barnen blir. Det som känns spännande i fyran är det inte längre i sexan.

Sannie Wedberg menar dock att bara det faktum att problemet nu uppmärksammas är ett steg i rätt riktning.

– De här lekarna har fått frodas för länge utan att vi vuxna har sett dem. Det behövs fler vuxna som barnen kan prata med i skolorna och vi måste ge dem en meningsfull fritid.