När känslan av overklighet tränger sig på

KRISTIANSTAD. Varje gång Paul Faijermo skulle gå till sitt jobb på herrekiperingen den sommaren kände han obehag och blev nervös. Efter en halvtimme släppte känslan och han trivdes med att ta hand om kunder.

På hösten började han läsa kontors- och distributionslinjen på Söderportgymnasiet, men i maj året efter, 1974, blev han akut sjuk. En tung overklighetskänsla smög sig på honom, ungefär som om någon ställt en glasvägg mellan honom och alla andra. Han beskriver en akut psykos som en vaken mardröm.

– Jag kände mig totalt bedövad. Jag stod utanför och betraktade och deltog inte. Jag blev väldigt rädd och undrade vad det var.

Han kom till sin familjedoktor och fick neuroleptika, som ordineras vid psykotiska tillstånd. Under sommaren stabiliserades läget och han kunde börja på gymnasiet igen på hösten, men det blev jobbigt.

Han upplevde det som att komma in i en annan värld. Han som hade varit humoristisk och drivit med både sig själv och andra under första året kunde inte delta på samma sätt längre. Ibland fick han panikångest och tvingades lämna lektionen. Tack vare stark vilja lyckades han genomföra sista året och ta studenten genom att tänka på sin fars ord ”man ska aldrig ge sig”.

Paul är äldst av fem syskon. Alla var vana vid att hugga i och hjälpas åt på lantbruket. Han var väldigt ambitiös, oavsett vad han gjorde. När han ser tillbaka tror han att trycket var större på honom som storebror.

Samtidigt var livet tryggt på ett sätt som det aldrig blev igen efter att sjukdomen bröt ut.

– Innan jag blev sjuk levde jag i en bubbla där jag var skyddad. När jag trampade igenom bubblan utsattes jag för allting.

Även vanliga intressen som att gå på bio blev komplicerat. Han kände sig spänd i hela kroppen, men han ville inte ge upp. Han fortsatte att gå dit och hoppades att det skulle gå bättre för varje gång. Med tiden gick det också bra.

Efter studenten fick han ett vikariat på ett kontor, men det funkade inte. Han hade tappat självkänslan och klarade inte av relationerna till kollegor och kunder. För första gången blev han inlagd på sjukhus.

Det har han varit ytterligare tre–fyra gånger, ibland några månader åt gången. Även om han är nöjd med vården han har fått är början på en sådan period alltid svår.

– Ofta blir man sjukare när man kommer dit. Det är så mycket som drar ned en i och med att där är så många andra som också är sjuka.

Därför ökas ofta dosen medicin i början för att sedan trappas ned till lagom nivå.

Runt halsen hänger det kors Paul har burit sedan konfirmationen. Han blev troende som 14-åring. Tron i kombination med medicinerna och familjen, som alltid har förstått och stöttat, har varit det viktigaste för att han ska orka fortsätta.

I och med att psykoserna kommer tillbaka gång på gång under hela livet har han fått diagnosen cykloid psykos i kombination med bipolär sjukdom som ger stora humörsvängningar. När manin sätter igång känns det som en elektrisk motor som inte går att stänga av förrän depressionen lägger sig som ett tungt brunnslock över tillvaron. Svängningarna sliter på honom.

– Jag kan växla mellan gråt och skratt på bara några timmar. Tack och lov finns det medicinering. Då kommer jag inte lika djupt ned i vågdalarna, säger han och ritar en rak linje i luften för att förklara.

Perioderna av psykoser avlöses av lugnare faser. Det var i en sådan fas, efter ett par sjukhusvistelser, som han fick sitt första ordinarie arbete på Kristianstads fryshus, där han körde truck och lastade in och ut varor. Relationerna fungerade igen.

Han träffade en kvinna, de gifte sig och fick två barn, men problemen påverkade familjen.

– Min före detta fru fick hjälpa mig mycket. När barnen var små och vi var bortbjudna fick hon fylla i ord när jag tappade tråden. Det blir inte bättre med åren. Minnet påverkas av medicinen.

Det som händer är att Paul kan få blockeringar på grund av nervositet, något som är vanligt i hans sjukdom.

Förr spelade han ibland en roll så att en bekant som träffade honom på stan i tio minuter inte skulle märka något av sjukdomen. Numera bryr han sig inte om det.

– I dag har jag ett annat lugn och närvaro. Jag är den jag är.

När han sitter och pratar med någon i ett par timmar kan det uppstå ögonblick när hans koncentration och uppmärksamhet sviker. På det viset kan han vara svårförstådd ibland, förklarar han, men under vårt samtal är det aldrig svårt att förstå honom, även om han tappar tråden några gånger och inte minns den ursprungliga frågan. Han berättar med värme, humor och självdistans hur livet har format sig.

– Med de moderna mediciner som finns i dag och den kompetens som läkarna har kan man leva ett väldigt bra liv trots en svår sjukdom som denna.

I bakgrunden hörs en slinga stillsam jazz. Schäfern Pontus ligger på sin filt i hallen och tar igen sig. Sedan 1990 är Paul sjukpensionär. I slutet av 1980-talet hade han sitt sista jobb, inom hemtjänsten, blev dålig igen, fick sluta och blev hemmapappa.

I dag lever han ensam, men träffar barnen och sitt första barnbarn så ofta som möjligt. I många år var han engagerad i Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, som ordnar föreläsningar och försöker hjälpa människor med psykiska sjukdomar att klara sin vardag. Samtidigt som han var med om att få föreningen att fungera kände han att han läkte själv.

– Det var otroligt roligt. Jag är en oerhört social person egentligen, men jag kan inte alltid tolka alla signaler i sociala sammanhang.

Paul vill gärna hjälpa andra. Han har gått Kunskapslyftet för att bli personlig assistent, just för att han tycker om att serva andra människor.

I dag har han valt att dra sig undan lite mer, för att han behöver vara ensam också. Han tycker att han kan slappna av mer nu, behöver inte bevisa för någon att han duger trots sjukdomen. Med åren har han lärt sig att hantera sina svängningar bättre.

– Min känslighet är det värsta jag har, men också det jag tycker bäst om. Jag har lätt för att ta till mig en känsla. Samtidigt är det kvittot på att man lever.

Det som gör honom ledsen är när folk har förutfattade meningar om psykoser eller andra psykiska diagnoser. Om någon står och skriker i ångest behöver det inte betyda att personen är farlig utan har svårt att nå fram till sina medmänniskor och behöver hjälp.

Han skulle önska att fler hade större förståelse för att en diagnos bara är ett hjälpmedel för läkarna att hitta rätt behandling till patienten, inte ett sätt att dela in människor i olika grupper. Bara för att han och någon annan båda har diagnosen bipolär sjukdom betyder det inte att de har sjukdomen på samma sätt.

Det är för att avdramatisera synen på psykiskt sjuka som han vill berätta om sina erfarenheter.

– Det är ingen som vet vilken människa jag hade blivit om jag inte hade blivit sjuk. Jag kan tycka i dag att jag är väldigt glad att jag fick sjukdomen. Jag tror att jag kanske hade blivit en alltför tuff och hård människa annars.

”Man är aldrig diagnosen. Vi är ju alla människor trots vår sjukdom”, säger Paul Faijermo.