Ögonkontakt

Är det B........? Hej hej, hur står det till?

Jag hör med en gång att rösten inte är mig bekant och det inställsamma tonfallet får mig att avsnoppa surt. Vad gäller saken?

Redan att svara så är ett fel, för jag är inte alls beredd att ta in den svada som följer.

Oftast går det ut på att jag är att gratulera, mitt namn har blivit utvalt, en lyckans ost rentav är jag, som har turen att bli uppringd, sedan följer en ofta snårig beskrivning av en enastående produkt eller en tjänst som erbjuds mig.

– Och vad förbinder jag mig till? frågar jag med fortfarande sur röst: ”Oh alls ingenting!” Eller också är ingenting så inbakat i en snårig konstruktion av ord att jag inte i farten kan genomskåda innehållet i det.

I såna fall får jag efter ett par dagar ett papper, där jag efter noggrann läsning kommer fram till att Jag härmed förbinder mig... osv osv.

Jag inser att denna gången fastnade på kroken och kastar mig på kundtjänsts telefon för att befrias.

Så kan det gå när jag frångår mitt vanliga koncept som är att svara blankt NEJ till allt som föreslås.

Nej tack, jag är inte intresserad.

Men B........ – nu kom förnamnet till användning igen. Är du inte intresserad av att spara pengar?

– NEJ TACK

– Men inte vill du gå miste om en stor vinst?

– Jo, det vill jag.

Även ute i stan kan man på sin väg i köpcentret bli påhoppad särskilt en fredag eller lördag.

Pigga unga människor står parata med papper i handen och sug i blicken.

– Hej!

Den unge mannen tar ett steg fram och försöker fånga min blick.

– Hej! Vilket mobilabonnemang har du?

Om jag inte har lust att svara och det har jag oftast inte handlar det bara om att gå vidare med blicken fast fäst i fjärran att göra sig döv och blind och för allt i världen inte möta hans blick.

Egentligen en tråkig attityd att möta en människa med, men jag känner att jag handlar i självförsvar. Någon sällsynt dag, då jag känner mitt överskott, kanske jag kan svara vänligt och bestämt även om jag inte har lust att diskutera eventuella teletjänster på min väg in i affären för att handla blodkorv.

Det där med att möta blicken eller inte är väsentligt. Särskilt här i jultider, där folk trängs, stöter ihop och parerar undan blir det uppenbart att vi är mycket medvetna om våra ögons kontaktmöjligheter eller inte.

Jag hade redan sett honom, när jag var på väg in i köpcentret, han stod på sin vanliga plats och höll fram tidningen. ”Köp de Hemlösas Tidning” – vädjade han med låg röst och var mån om att fånga min blick.

Tidningen är läsvärd och syftet gott, så jag köper den ofta – men nu var jag lite stressad för att komma in i affären, där blodkorven lockade. Jag köper på utvägen, tänkte jag och undvek ögonkontakt med tidningsförsäljaren.

Blodkorven blev inhandlad plus en del annat smått och gott som jag unnade mig. När jag kom till utgången belastad med två tunga påsar fanns inte försäljaren där.

Hade han tröttnat på att stöta mot en mur av förbiilande människor, som tittade rakt fram och bara hade sitt eget förehavande i tankarna?