Stefan Borsch gick sin egen väg

För närvarande håller han på att mentalt rensa skrivbordet och avsluta ett kapitel. Efter 17 år som kurator inom landstinget i Värmland har han gått i pension, och vad det blir efter det har han inte hunnit formulera för sig själv än.

– Det är alltid speciellt med avslut. Det sätter punkt men är också början till något nytt. Och det som är nytt kan vara både skrämmande och kittlande, säger Stefan Borsch.

Han vet vad han talar om. Det här är mannen som lämnade positionen som sångare i Vikingarna när de stod på topp (vilket banade väg för efterträdaren Christer Sjögren) för att bli fritidsledare på en skola. Sedan upprepade sig historien när han satte punkt för solokarriären och blev socionom.

De sista åren som soloartist kände han motivationen tryta. Han trivdes inte med att vara borta så mycket från fru och barn och började tycka att det påverkade kvaliteten på hans insatser på scenen. Han försöker förklara tjusningen med ett ”vanligt” jobb: lediga helger, tid för barnen, arbetskamrater och en meningsfull uppgift där man får hjälpa andra.

– Det har varit viktigt för mig att ha en förankring i ”det vanliga livet”, säger han. Men musiken har också en social sida, och det knyter ihop de här två världarna. För mig har det varit en balansgång mellan att vara en människa bland folket och en människa på scen.

Folk måste ha tyckt att du var konstig som hoppade av Vikingarna när de var som mest framgångsrik?

– Många tyckte nog det. Men ibland måste man välja utifrån sina egna känslor och tankar och då blir inte yttervärldens reaktioner så viktiga. Inte när man har bestämt sig. Så var det i alla fall för mig.

Hur förändrades ditt liv i och med att du sadlade om och blev kurator?

– Då blev ju arbetet väldigt viktigt för mig. Och det har varit väldigt, väldigt få dagar då jag har gått till mitt jobb och inte känt att det har varit meningsfullt. Det har varit tunga saker men har funnits en glädje och en ambition som har varit mycket skön och utvecklande.

Som kurator har Stefan Borsch haft nytta av artistbakgrunden. Många har känt igen honom och förknippat honom med positiva upplevelser, en ”inkörsport” till arbetet som han kallar det. Själv ser han sig fortfarande som en människa med ena benet i musiken och det andra i det sociala arbetet – en gång musiker, alltid musiker i själ och hjärta.

Artistlivet kan han sakna någon gång ibland, när våren spricker ut och Sverige är som vackrast, då var det härligt att ge sig ut på turné i landet. Och framgång ger förstås pengar och bekräftelse som i sig kan fungera som drivkraft ett tag.

– Men sedan måste man vara realistisk och fråga sig, vad fanns det mer? Det var inte bara gröna träd att stå på scen, det fanns så mycket runt omkring som jag skulle sakna om jag hamnade i ett liknande sammanhang i dag.

Så någon ny artistkarriär blir det inte efter pensioneringen från landstinget. Däremot en ny dörr att glänta på. Den livssituationen passar Stefan Borsch som hand i handske. (TT Spektra)