Tre gånger nära döden

ÅSUMTORP. Det är en vanlig söndag i maj 2006. Britta Tuvesson sitter och syr på en balklänning till ett av barnbarnen. Kjell har gått och lagt sig, eftersom han känt sig dålig på dagen. När Britta inte hört ett ljud från honom på ett tag går hon upp i sovrummet. Han är okontaktbar. Själv minns inte Kjell något av detta.

– Jag gick och lade mig på kvällen och vaknade inte på morgonen, säger han, där han sitter i favoritfåtöljen framför fönstret med dagboken från sjukvårdspersonalen i knät.

Deras anteckningar hjälper honom att berätta, men Britta har allt i klart minne fortfarande. Efter en stund slår hon sig ned vid matrumsbordet med sina egna dagböcker från de sommarmånader då både hon och Kjell praktiskt taget bodde på Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Hon ser fortfarande framför sig hur ambulansvårdarna kämpade med att få Kjell rätt på båren innan de körde in till Centralsjukhuset i Kristianstad. Efter två dagar på intensiven fördes han i ilfart till Lund. Han hade fått blodförgiftning och stafylokocker i blodet som förstört hans hjärtklaffar och då måste de bytas så fort det bara går.

När de kom till Lund stod läkaren Per Paulsson och tog emot dem, beredd att operera direkt. Lever, njurar och lungor var fyllda av vatten, inga organ fungerade, läser Britta ur sin dagbok.

– Det var fruktansvärt. Han krampade och hade frossa, men han kände ingenting. Det är alltid den som står bredvid och är medveten om vad som händer som har det värst, säger Britta.

Hon får fortfarande gå undan ibland när vänner frågar Kjell om sjukdomstiden. Det blir för jobbigt att minnas alla detaljer igen.

Medan hon radar upp medicinska termer ur sin dagbok, ”lunginflammation, låga värden, gulsot, problem med levern, blodproppar som gjorde honom lika knottrig på händerna som målvaktshandskar”, berättar Kjell om sina suddiga bilder av vad som hände.

Någonstans mellan dröm och vakenhet kände han efter den första operationen hur sängen steg mot taket, flöt ut i korridoren, fram till hissen, upp våning för våning till taket, nära himlen som om han skulle hämtas. Efter den tredje operationen kände han hur all kraft rann mellan fingrarna.

– Det var som om livet försvann ur kroppen. Jag bad personalen att ringa Britta och säga att hon måste vara med under min sista natt. Då trodde jag allt var slut.

Britta hade just kommit när hon fick telefonsamtalet och vände tillbaka till sjukhuset, där hon vakade hela natten.

När Kjell blev bättre och kom tillbaka till Centralsjukhuset i Kristianstad tog läkaren Per Werner honom i handen på ronden och kände på hans naglar. ”Jag ska bara känna hur nära döden du har varit”, sa han och förklarade att kroppen koncentrerar sig på de livsuppehållande uppgifterna och slutar att producera hår och naglar när döden är nära.

– Då bildas hack i naglarna. Jag hade jättestora hack, säger Kjell.

Efter den första operationen låg Kjell i respirator i mer än en månad, men så småningom kunde han komma upp ur sängen och börja gå igen. Läkarna letade efter rätt medicin, när de upptäckte att stafylokockerna och blodförgiftningen kommit tillbaka och satt sig på hjärtklaffarna igen. Det blev en ny stor operation, nya klaffar och även en pacemaker den här gången.

Sedan repade sig Kjell långsamt. Han kunde inte gå utan fick först sitta i rullstol, sedan träna att gå med rullator och käppar innan han kunde gå själv igen våren 2007. Men målet var inställt från början.

– Första gången jag vaknade efter operationen frågade jag läkaren när jag kunde börja spela golf igen, säger Kjell.

Han började spela golf när han pensionerades från sitt jobb som militär på A3. Då var han 55 år och hoppades få tio extra år som frisk pensionär. Det lyckades nästan. Nio år fick han före hjärtklaffsbytena.

Han rör sig i sicksack och vaggar lätt när han går, men att spela golf går bra, i alla fall på en bana utan större höjdskillnader. Två till tre gånger i veckan är han ute och spelar i Skepparslöv med sina vänner. När vädret är bra följer även Britta med.

Hon tycker gott att Kjell kunde gå ut med stavarna en halvtimme om dagen också. Han tycker att det räcker med de långa golfrundorna några gånger i veckan.

– Man behöver lite träning varje dag, säger hon välmenande, medan han tittar ut över fältet och muttrar att det är tråkigt att promenera.

Efter den andra operationen kom de sakta tillbaka till ett någorlunda vanligt liv. De kunde åka till Thailand året efter och vintern 2009 åkte de på semester i Egypten. På väg hem stannade de i Hörby för att äta en korv. Då kom frossan igen. På natten fick Kjell hög feber. De misstänkte omedelbart vad som var fel och åkte till akuten i Kristianstad.

Efter vissa misstankar att han, liksom många andra just då, drabbats av vinterkräksjukan kände en sjuksköterska på medicinkliniken igen honom och han fick åka i ilfart till Lund. Återigen hade han drabbats av stafylokocker. Hjärtklaffarna byttes och en ny pacemaker sattes sedan in på andra sidan bröstet.

Operationen tog 12,5 timmar. Inte förrän klockan fyra på morgonen på deras bröllopsdag kunde Britta få det lugnande beskedet, han hade klarat det. Lättad skrev hon i sin dagbok ”vi fick vår bröllopspresent, Kjell opererad, nya klaffar”.

Hon är så tacksam för läkarna som opererade honom, Per Paulsson, Carsten Lyhr, Rickard Ingemansson och överläkare Per Algotsson. Och personalen och läkaren Thomas Pettersson i Kristianstad.

– Hade inte de funnits... de var helt otroliga, säger hon.

I dag lever Britta och Kjell ett så vanligt liv de kan. Kjell måste ta många tabletter varje dag för att inte drabbas av stafylokocker på nytt. Fortfarande vet de inte vad som orsakade blodförgiftningen. Kjell hade inga synliga sår där stafylokockerna kan ha fått fäste.

Men de försöker se framåt i stället för bakåt.

– En dag började jag skaka och trodde att jag åkt på det igen, men det var en vanlig förkylning. Rädd är jag inte. Händer det så händer det. Jag tar dagen som den kommer, säger Kjell.

Britta är glad att hon efter 30 år i butik började jobba i hemtjänsten de sista åren före pensionen. Där fick hon mycket kunskap om hur man tar hand om sjuka hemma. Det har hon haft stor nytta av under Kjells väg tillbaka.

Tack vare ablation, då elektroder förs in i hjärtats förmak, har Kjell blivit av med sitt hjärtflimmer. Förutom att spela golf går han på hjärtgympa och sjukgymnastik för att bli starkare och få bättre balans. Han vågar göra det mesta som han vill.

– Det var inte många som trodde att jag skulle klara det, men det beror nog på att jag har tränat hela livet. Jag har spelat tennis, fotboll, handboll och sprungit orientering. Men hade jag inte haft Britta hade jag inte överlevt, säger Kjell.

För ett ögonblick blir det alldeles tyst och stilla i vardagsrummet där solen skiner in på katten Sotan och dess lillasyster, den mjuka leksakskatten som vakade över Kjell i sängen under hela tiden på sjukhuset. Livet rullar igen.