Som vanligt

Men nu är det oåterkalleligt slut och i dag har vi redan avverkat det mesta av januari som annars brukar vara årets längsta månad.

Allt är som vanligt.

Ljuset, som är på väg tillbaka! Potatisen som spirar i kylskåpet! En ny termin med nya evenemang och nya utmaningar! Och för de flesta den vanliga lunken till arbetet, till skolan, till affären, till doktorn... Det, som vi känner till och som ger oss trygghet.

Men vid närmare eftertanke står det klart att ingenting alls mera kan bli som vanligt. Det, som vi kallar vanligt ser alltid annorlunda ut ur nuets synpunkt.

Flickan i kassan på Konsum har nu färgat håret så att vi knappt känner igen henne. Semlorna är nu ännu dyrare och har de inte också blivit mindre? Trädkronan som brukade vaja mot vinterhimlen är nu borta, någon som bestämmer över vår miljö har tagit bort trädet. Vädret är nu inte alls som det brukar vara i januari förutom att tidningar och tv dagligen pumpar oss fulla med ständigt nya skeenden som det förväntas att vi skall ta ställning till.

Själva är vi inte riktigt heller som vanligt. Vågen visar att julen har lagt på oss ett par kilo, problemen som sysselsatte våra tankar före julen är utbytta mot andra problem och nya glädjeämnen.

Hela vår lekamen är under ständig förvandling och efter en viss tid har alla celler i kroppen byts ut och även om jag tycker att jag känner igen min spegelbild så vet jag samtidigt att jag nu befinner mig i ett nytt läge, en aldrig tidigare upplevt situation, nämligen Nuets position.

Hur vågar vi egentligen delta i detta äventyr? Denna ständigt pågående kaskad av oförutsedda händelser och förändringar?

Det, vi kallar som vanligt är kanske en ballast av tidigare erfarenheter och upplevelser som vi bär med oss och som vi har tillgång till som en försäkring även om vi befinner oss i det framrusande nuets strömmande flöde?

Jag beslutar mig för att försonas med läget, jag blickar upp mot den ljusa blåa himlen ser ögonblicket glida förbi på lätta moln.

Jag hänger med – jag hänger med.