Värre än döden?

Världens mest kända stå upp-komiker, Jerry Seinfeld, har ett gammalt skämt om folks rädslor. I en undersökning kom ”att prata inför publik” på första plats.

På andra plats kom döden.

Och visst, det är lite läskigt att gå upp på en scen och prata inför publik.

Jag har de senaste åren sysslat med stand up comedy på hobbynivå. Det kan vara en kick för egot. Eller ett fritt fall för självförtroende och självkänsla.

Svenske stå upp-veteranen Thomas Oredsson har sagt något i stil med: Problemet om det gått dåligt är ju inte att man efteråt känner sig som en dålig komiker, det är att man känner sig värdelös som människa.

Självklart är det orimligt att en människas värde skulle avgöras av hur stor hennes komiska talang är. Men det kan k-ä-n-n-a-s så.

Jag minns en kväll på en restaurang vid Västra Hamnen i Malmö. Det var stand up comedy-kväll och jag var en av sju eller åtta personer som skulle upp på scenen för att försöka få gästerna att skratta.

De andra komikerna hade fått mycket skratt. Jag var näst sist upp och hade gott hopp om att det skulle gå bra även för mig.

Det gick åt helvete.

Nästan helt tyst i lokalen, så när som på ett par syrliga kommentarer. Det är så jag minns det.

Men så plötsligt möttes ett av mina skämt med lite skratt och någon applåd.

”Skönt”, tänkte jag. Då var där en av gästerna som vände sig till sin kompis och sa – tillräckligt högt för halva lokalen att höra: ”Det där var ju f-a-k-t-i-s-k-t ganska roligt.”

Jag minns inte mycket mer av det framträdandet. Jag har det inspelat. Men trots att det är ett och ett halvt år sedan har jag fortfarande inte orkat se det.

Efteråt satt jag på en stol och kände mig usel, att alla hatade mig. I det ögonblicket var jag så uppfylld av mitt eget misslyckande att jag kände att jag borde gå runt och be alla personligen om ursäkt för att jag upptagit deras tid, att jag förstört deras kväll.

I min egen självömkan insåg jag inte att de som bevittnat mitt offentliga magplask nog skulle gå hem, prata om de komiker de gillat och totalt ha glömt den där närsynta killen från Kristianstad som ”f-a-k-t-i-s-k-t” hade ett ”ganska roligt” skämt.

När man mår så kan man verkligen fråga sig varför man utsätter sig själv för det.

I somras, efter ett framträdande på Ribersborg i Malmö, satt jag på en stol och kände mig odödlig.

Vid de tillfällena är det helt solklart varför man ställer sig på en scen. Det framträdandet har jag dessutom sett ett par gånger.

Kanske krävs det mod för att prata inför publik. Kanske räcker det med fåfänga. Det bästa är att det blir lättare för varje gång.

Då är det nog värre med döden.

Krönika den 6 februari, Helena Heliosson