”När jag dricker te, så dricker jag te”

Vad är det som gör att vi blir lamslagna när tågen blir försenade eller när bredbandet strular och vi inte kommer ut på internet? När vi ringer till någon som inte svarar, svär vi och ringer igen. Och igen. och igen. Varför svarar de inte? Har de inte mobilen med sig?

Vi är så vana vid att allt ska gå smidigt och lätt, ett knapptryck och hela ”world wide web” ligger framför dig. Googla dig fram, informationen flödar ur en aldrig sinande källa.

Hur gjorde man förr? Innan Wikipedia var påtänkt. Ja, då slog man i uppslagsverk som prydligt stod i bokhyllan, ringde en vän eller frågade någon som var mer beläst än man själv. Det tog lite längre tid men fungerade utmärkt.

Att vänta på ett tåg som inte kommer är naturligtvis inte alls kul men gör det något att vi blir en kvart försenade? I det långa loppet gör det inte det. Vi glömmer det tills nästa gång det händer.

Vi irriteras över vägarbeten, byggnadsarbeten och ändrade busstidtabeller och resvägar. Vi räknar minuter och sekunder och blir nöjda om vi lyckas klämma in ännu ett ärende på ett redan pressat schema.

Vad hände med att leva i nuet, njuta av stunden? Att sitta och filosofera, att ha eftertanke och lugn?

Att inte ständigt jaga mot nästa mål? Allt detta tycks ha rationaliserats bort, förmodligen av oss själva. Buddhisterna har ett ordspråk som lyder ”När jag dricker te, så dricker jag te”. Med det menas att vila i ögonblicket, att verkligen vara just där, just då.

Jag tror att vi har mycket att lära av detta ganska enkla budskap. Även om det kanske inte är alldeles enkelt att applicera det i alla situationer, det kan ju bli konflikter om man till exempel arbetar i ett lag och någon helt plötsligt kliver av och börjar meditera. Men jag tror vi har nytta av, och blir mer balanserade som individer om vi är medvetna om det enkla budskapet; stanna upp, tänk efter, vila i stunden.