En lågmäld eldsjäl har lämnat oss

Sprungen ur den skånska myllan, bland tolv syskon och med faderns för tidiga bortgång, fick Ture redan i mycket unga år ta sitt ansvar för familjens vardag. Kanske formade detta hela hans karaktär. Ingen uppgift fick vara olöslig, ingen börda för tung.

Han startade som volontär vid I 6 i Kristianstad 1950, där Tures stora vänfasthet tidigt avslöjade sig. Dessa 1950 års volontärer utvecklade ett säreget kamratskap som skulle visa sig räcka livslångt. De gick vitt skilda karriärer till mötes, men träffades årligen in i det sista för att återknyta kamratskapet. Nu, med Tures bortgång, finns bara några få kvar.

Efter skolor och tjänstgöring vid regementet blev det en kommendering till Infanteriets Skjutskola i Rosersberg. En ovanligt lyckosam sådan skulle det visa sig – det var här han träffade sin blivande hustru Inger i Uppsala.

Som många andra dugliga underbefäl vid denna tid, funderade även Ture på att växla över till en lockande karriär inom polisväsendet. Men det slutade med att paret flyttade ner till Kristianstad igen.

Väl åter på I 6 kom Ture att specialisera sig inom underhålls- och motor-tjänsten, där hans praktiska läggning kom väl till pass under många år. I slutet av 60-talet blev det även ett par års tjänstgöring som ställföreträdande plutonchef vid ingenjörskompaniet i Revinge. Han rönte senare stor uppskattning som kompaniadjutant och som kvartermästare vid olika fältförband. Redan tidigt engagerade sig Ture i den frivilliga försvarsverksamheten, i hemvärnet och i driftvärnet. Som instruktör, som skol- och kursadjutant på olika kurser. Alltid eftersökt och känd för sin redobogenhet. Åsbo hemvärnskrets kallade honom till hedersmedlem.

Det var nog inom denna slags verksamhet som Ture med åren blev ett begrepp i sig, vitt känt av alla oss, som finns kvar från den tiden. Naturligt nog fick han avsluta sin aktiva tjänstgöring som adjutant vid regementets hemvärns- och frivilligsektion, där han bland annat i flera år fick förtroendet att ingå i ledningen för den svenska delegationen vid den internationella Nijmegenmarschen i Holland.

Ture valdes in i Kamratföreningens styrelse redan 1973. Ingen kan minnas att han missade något möte, sammankomst eller aktivitet. Och det ville till, för Ture tog på sig allt som hade med lokaler, utrustning och lekamlig spis att göra. Så länge krafterna stod honom bi, var det Ture som fick hedersuppdraget att föra Kamratföreningens fana. När regementet skulle läggas ner, fick han i uppdrag att sköta före detta Soldathemmet som samlingslokal för delar av frivilligorganisationerna.

Det blev en tidskrävande hjärtefråga för Ture, liksom arbetet med underhållet av regementets alla minnesstenar. Även det gamla soldattorpet, Rodatorpet, utanför kasernen, tog Ture självmant under sina vingars skugga, skötte om det och var med om den spektakulära flytten till dess ursprungliga plats i Glimåkra socken. Väl där hjälpte han till att ställa det i ordning på nytt. Han valdes sedan in i den stiftelse som nu förvaltar soldattorpet.

Ture har genom åren räckt en hand till många andra ideellt arbetande före-ningar. Men det var kanske scoutrörelsen som han gav mest av sin tid. Sedan tidigt 70-tal ställde han upp för Näsby-Österslövs scoutkår när helst transporter och annan praktisk hjälp behövdes. Han var bland annat med och byggde upp scouternas fina lägerplats i Kaffatorp och svarade länge för tillsyn, underhåll och uthyrning.

Vårt gamla regementes valspråk är von Döbelns: ”Ära, skyldighet och vilja”, scouternas motto ”Alltid redo”. Tillsammans en kanske oslagbar kombination. Båda handfasta och jordnära rättesnören. Båda kunde ha varit skrivna för Ture Nordh.

I alla bra förband, i alla framgångsrika föreningar, finns det en Ture. Det är aldrig den som står längst fram och får rubrikerna. Men han finns alltid där någonstans, oftast tyst, håller ett öga, har alla nödvändigheter tillreds, ser till vad behövs blir gjort. Alla vi i Kamratföreningen är tacksamma för att vår Ture tog sig an just oss under alla dessa år. Vår saknad delar vi med hustru Inger, med sönerna Göran och Christer och hans Alda. Och många, många andra.