Väx upp!

Text: PA Ydrefelt
Publicerad 13 februari 2012 6.30 Uppdaterad 13 februari 2012 10.25
Större eller mindre text

Familj.
Ungdomarna kommer hem i helgen.

Sa vännen. Jag såg ut som ett frågetecken som blev ett ändå större frågetecken när det visade sig att ungdomarna var den trettiotreåriga dottern och den trettiofemårige sonen.

När jag undervisade 18-19-åringar på gymnasiet sa jag (eller försökte jag säga): Ungdomen är snart förbi. Ni är vuxna nu. Många frågetecken blev det. Jag fortsatte (kursen hette socialisation och uppväxtvillkor) med en historisk utvikning.

Berättade att man för inte så länge sen blev vuxen i femtonårsåldern. På en särskild dag till och med. Fick kostym eller grann klänning och smakade blod och kropp.

Jesu blod för dig utgjutet. Du är konfirmerad och har tagit den första nattvarden. Vuxen!

I dag är införlivandet långt, utsträckt och extremt otydligt. En (1) sup räcker inte långt.

När du går på universitetet är du väl ändå vuxen. Nej, nej, nej! Universitet ska hjälpa dig att ta steget från ung till vuxen. Men... klarar det inte.

Minister Björklund säger att kvaliteten på de kunskaper som svenska studenter har när de kommer ut från universitet och högskolor gör att de inte är tillräckligt förberedda för vuxenlivet...Statlig inspektion krävs för att det ska bli ordning på vuxenblivandet. (Studio ett 17 januari).

Forever young! Javisst! Men det där med att jobba i sitt anletes svett till sjuttiofem... Glöm det! Det är inte det det handlar om. Vi struntar i statliga inspektioner. Vi skrattade åt ”g å o k l i p p d i g”, ”s k a f f a e t t j o b b”, ”v ä x u p p” och hojtade: Vägra väx upp!

Oj vad jag tar i. Jag rodnar. Egentligen vill jag ju bara berätta om en rätt lågmäld åttiotreåring. Tom Lehrer, matematikern och vissångaren som slutade med satir när Kissinger fick fredspriset. Det var liksom inte lönt. Tom Lehrer har ett mantra. Han ska gå direkt från ungdomen in i seniliteten utan att passera den tråkiga medelåldern.

Jag tyckte Lehrer-tänket fungerade en bra bit över femtiostrecket. Sen hände något. En arm som inte hängde med. Visste inte var det betydde. En dag fick jag diagnosen. I ett enda nu lämnade jag the young generation. Satte mig på hojen. Cyklade mil efter mil. När jag cyklade in i Lund hade jag tagit in det. Jag är vuxen, 56 år gammal och my generation är shaking generation. Det är ok.

Shake baby shake!

P.S. ”Hope I die before I get old”. Det går alldeles utmärkt att sjunga ”Who’s My generation” när man är nittio. Kolla: http://www.youtube.com/watch?v=zqfFrCUrEbY

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu