Hanna, 106, en av få i unik skara

Den bruna tårtan dukas fram och släkt och vänner har samlats på Möllebackshemmet i Åhus, där Hanna Andersson bott de senaste sex åren. Efter att hon fyllde 100 blev de två trapporna upp till andra våningen i lägenheten i Vä för besvärliga.

– Men där bodde jag i 25 år, efter att jag blev änka 1981, säger hon och minns det lantbruk hon och maken hade i Gärds Köpinge. Ett lantbruk de drev tillsammans i alla år och där deras tre barn växte upp.

Två av de tre barnen, 85-åriga Gurli Svensson och lillsyrran Asta Ragnarsson, 77, är på besök och ser till att tårtan blir serverad, att vänner på besök får kaffe och kakor. Många kommer och vill uppvakta 106-åringen, som har kvar sitt strålande humör och blir glad över uppmärksamheten.

– Men att jag skulle bli så här gammal, det trodde jag aldrig. Som jag har slitit, säger hon och berättar om vilken avlastning det var för jordbrukarna när elektriciteten kom.

– 1920 kom elen till oss. Då konfirmerades jag och stod och beundrade ljuset. Men då var det bara en lampa som kom, inte någon kraft. Det kom först senare.

Hon har upplevt förändringar under ett sekel de flesta bara hört talas om, och varit med om landvinningar som rört allt från automobilens intåg till månlandningar, elektronikens utveckling till ett datorstyrt samhälle och ett jordbruk som gått till att vara storskaligt.

– Vi hade två världskrig och några kalla krigsvintrar. Min make var ofta inkallad, det var inte lätt för en lantbrukarhustru på den tiden.

Men på något sätt har det gått vägen. Vad är då hemligheten bakom ett så långt liv?
– Det vet jag inte. Vi har inte ätit speciellt hälsosamt. Jag har inte rökt och inte supit, inte något vidare i alla fall. Något glas vin har det kanske blivit.

Hon håller fortfarande igång, och även om hörseln är nedsatt är det varken fel på syn eller minne. Patiens läggs varje dag, och korsorden löser hon också varje dag.

– Fast det känns inget vidare att bli så här gammal, säger hon och fortsätter:

– Alla ens vänner har gått bort, mycket annat är borta. Det känns som om jag har levt för länge.