Sommarminnen med aptit

I den självbiografiska minnesboken "En sån härlig aptit" följer vi den unge Svante Körner under två år, som skolelev i Växjö och som sommarlovsledig i byn Tjörnarp, utanför Höör. På baksidan lovar han: "Allt jag berättar är garanterat sant. Nästan, i alla fall".

Så talar en statistiker. Åtminstone en med glimten i ögat. Körner har ägnat hela sitt yrkesliv, från 60-talets mitt till alldeles nyss, då han gick i pension, åt just statistik.

– Allt som står i tidningarna är sant. Det är likadant med min bok. Det tryckta ordet skall man alltid lita på.

Som sagt. En statistiker med glimten i ögat.
Vi ses på Lundagårds klassiska kafé i centrala Lund. Inte långt härifrån har han undervisat tusentals studenter på statistiska institutionen. Ja, fortfarande hoppar han in då och då och ger lektioner. Säger att, trots att alltfler saker i samhället – inte minst politiska åsikter – mäts och jämförs allt oftare, "vi statistiker är ett utdöende släkte".

– En av de frågor vi statistiker ofta ställer till folk är om de har svårt att visa känslor. När det gäller mig är svaret ja. Jag har väldigt lätt att visa känslor.

Det dröjer inte länge förrän orden blir verklighet. Svante Körner gråter. "Jag gråter alltid när jag pratar om min mamma", säger han och torkar ögonen. Och det går inte att undvika att prata om hans mamma när ämnet för intervjun är hans personliga bok. Hon var ju även en av de främsta anledningarna till att han skrev boken.

– Morsan blev 96 år, och berättade alltid mycket om sitt liv och hur det var när hon var barn. Så dog hon en dag. Då märkte jag att jag inte hade lyssnat speciellt bra. Jag satte mig i alla fall ner och skrev ett par sidor med minnen, främst för mina egna barns skull.
I "En sån härlig aptit" skild-ras såväl vardagsliv, som dramatik, allt utifrån barnets perspektiv. Här finns både sorg och glädje, här är fattigdom, orättvisor, första kyssen och fin vänskap, men oavsett ämne hålls tonen ganska ljus och lättsam. Tider och händelser kommer och går, med mat som en sammanhållande tråd. Själv säger Svante Körner att han skriver "med antydningar".

– Jag tar inte livet med en klackspark. Den som tycker det efter att ha läst min bok har läst för fort.

Hans pappa var lärare och älskade, precis som Svante Körner själv, sitt jobb. Ett medfött hjärtfel gjorde dock att han var sjuk hela sitt liv och tillbringade stor del antingen hemma – skrivandes – eller på sjukhus. Svante Körners mamma var också hemma om dagarna. "Hon stod vid spisen, gnolade och var lycklig", säger Svante Körner, men efter att ha läst ut hans bok inser man att hans mammas liv inte alltid varit gnolande och lyckligt.
Förutom två somrar har Svante Körner alltid tillbringat den varma årstiden i Tjörnarp. Fortfarande älskar han trakten och resan dit. Numera från Staffanstorp, som barn med tåg från Växjö. Barnsomrarna fylldes med fiske, vedhuggning, kompisar och äventyr. Ett av de sistnämnda var när polisman Tore Hedin fann Svante Körner i en stulen båt. Straffet blev sommarjobb i Hedins trädgård.

– Tore Hedin var en man man hade respekt för, säger han och vill inte svara på hur sann hans berättelse är. Men en bra historia är det.

– När det stod klart att Hedin var den som hade begått alla mord var det poliser i hela Tjörnarp. På natten, när ingen visste var han var, var vi rädda. Han kunde ju vara i skogen utanför huset. Det var obehagligt.