Anteckningar ur en dagbok

Nu är hon ett minne, en fjärilsvinge på en fönsterkarm i ett utkylt rum, men romanen jag aldrig har trott mig om att kunna skriva, håller på att ta sig in i värmen. Släktforskningsresultaten viskar:

Låt oss finnas en gång till. Ge oss våra liv tillbaka.

Än så länge är dessa önskningar knappt förnimbara, och kanske blir de aldrig tillräckligt starka, men farmor står någonstans bredvid mig och skramlar med pengar i kaffekannan. Ända in i sitt förvirrade tillstånd mindes hon hur det var att oroa sig för att inte kunna betala räkningarna, därför gömde hon pengar, och morfars mor Anilla står bredvid henne, fastän halvt dold av vinbärsbuskarna, och ryser när skarprättaren fyra mil bort höjer sin bila och morfars storebror ger sig 15-årig iväg med pälsjägare till Alaska. Han hörs aldrig mera av.



I Kreugerkraschens kölvatten förliser farfar. I ett hav av betor störtar han sig i fördärvet. Vad som därefter återstår, är att dra till skogs och arrendera det uslaste av torp där rimfrosten kryper inomhus till jul.

Farfar pratade aldrig om sitt förflutna. Att han, av olyckliga omständigheter, förödde sitt arv, var honom icke möjligt att med ord beröra. Skåneslättens åkrar, den feta jorden, de välgödda hästarna, solen, såg han under resten av sitt liv bara när han blundade.

I ett fallfärdigt stall satte han sig på mjölkpallen och lutade sig mot sin ko och slöt ögonen. Kant i kant med granskogsmörkret grånade han till farfar. Visst vill jag lyfta upp honom, ge honom Söderslätt tillbaka och fylla farmors kaffekanna till brädden och berätta om deras och de andras liv i ett land som inte längre finns.

Hur påverkas vi av våra släktingars erfarenheter?

Vad förvandlas till genetiskt arv?

Bleknar den slingrande DNA-spiralen av ett tåligt buret öde, ett undanstoppande av pengar? Tillförs den styrka av en delad oförvägenhet?

Linnéa är ett ufo i fattigfolkets följetong. Hon drog till Center Syd i fredags och kom hem med fem påsar fulla. Sedan komponerade hon en ny sång och gjorde ett bildspel på datorn och virvlade iväg till en fest, söt som en sockerkringla, på svindlande höga klackar och med ett löfte om att jomenvisst skulle hon städa sitt rum nästa förmiddag, jadå!