Marias återkomst

Jag har alltid tyckt att den väldiga byggnaden utstrålar något maktfullt, lite farligt - men också lockande.

Jag hade hört att kyrkan numera rymde en Maria-skulptur och jag gick in för att leta upp henne, hon som har varit utrotad från våra kyrkor sedan reformationen.

Inga andra besökare syntes till men när jag går om hörnet förbi högaltaret får jag plötsligt syn på en kvinna i en lång kappa - och hon står alldeles stilla.

Så gör jag också - och plötsligt förbytts min undran i glädje - det är ju hon, Maria!



Skulpturen av Anders Widoff kallas "Marias återkomst". Den är utförd i polyester och silikon, iförd riktiga kläder och är till förväxling människolik, vilket förklarar min överraskning, när hon plötsligt uppenbarade sig framför mig.

Maria står och blickar in mot Vasakoret som en gång var helgat Maria, Jesu moder.

Nu uppfylls kapellet av praktfullt utstyrda sarkofager över Vasa-konungens ätt.

Mariaskulpturen visar en enkel kvinna i en tankfull pose, hon är inte placerad på en sockel men står direkt på golvet - som vi - hon har ingen ikonstatus, hon finns bland oss utan distans i den kyrka som så länge har utestängt henne.

Vad skall vi med Maria till?



Mariaskulpturen i Uppsala är inte ensam, på många håll dyker nu Maria upp i våra kyrkor.

Men inte kan vi moderna människor tro på mytologin omkring henne: jungfrufödsel eller befruktning genom den heliga anden?

Maria som bild symboliserar i all ödmjukhet den kvinnliga delen av mänskligheten, hon håller fram moderskapet, det, som när det gällde vanliga kvinnor, blev stämplat som orent av kyrkofäderna - (därav mytologin med jungfrufödseln).



Som av en händelse öppnade nästan samtidigt en utställning på Historiska Museet i Stockholm.

"Maria - drömmen om kvinnan", kallas den - och jag går för att se.

Utställningen är utformad som en helhetsupplevelse.

I den väldiga museisalen skiftar ljuset i rosa, blått och lila och de medeltida Mariaskulpturerna befinner sig i ett växlande spel mellan ljus och skugga.

På en stor monitor mitt i salen uppför en kvinnlig dansare en meditativ dans och i lokalen hörs hela tiden specialkomponerad musik av Eva Dahlgren som underlättar och fördjupar den koncentrerade stämningen.



Flera av dessa medeltida skulpturer känner jag igen, några från verkligheten, andra från avbildningar i böcker.

På denna utställning kommer de mig nära, och hur det nu är med mytologin så anser jag att om man överhuvudtaget skall beskriva det gudomliga med en människobild -

Så är Modern kanske en ännu mera central gestalt än Fadern, som är vår kulturs allt överskuggande Gudsbild.



Jag välkomnar Maria i våra kyrkor som länge har saknat symboler för den kvinnliga delen av mänskligheten.