Curt Hillfon – nära döden i livet

Familj Artikeln publicerades

Som att sugas upp av världens navel. En plats där frågor och svar blir två sidor av samma mynt. Så känns det att träda in i Curt Hillfons värld. I morgon fyller konstnären 70 år och vänner och släkt tänker festa en hel helg i Maglehems gamla bränneri.

Vid ett högt bord sitter två unga konstnärinnor och smuttar på kryddad snaps. De är från Tyskland och har kommit till Maglehem för att besöka sin vän Curt Hillfon, eller Curre som många kallar honom. Efter att ha hittat sina glasögon sätter sig Curre och börjar skära upp äpplen i skivor och rökt korv i bitar.

Vad är det med det här området, varför vill så många konstnärer hit? Duger inte Stockholm?

– Till vadå?

Att skapa.

–  Skapa vadå?

Det som finns inuti.

–  Inuti vadå?

Själen.

–  Då behöver man ju hela universum, skit i Skåne.

Även om dialekten avslöjar att han kommer från Söder i Stockholm, så är Curre Maglehemsbo sedan ett halvt sekel tillbaka. En sommar i början av 60-talet hyrde Curre en länga i byn tillsammans med sin syster och vän. De var 17, 18 år och brukade sitta i gödselstacken och se horisonten öppna sig ute i Hanöbukten (”konstnärligt sommarlov”) .

Nästa år kom Curre tillbaka. Mer och mer började han lära känna de gamla konstnärerna runt omkring.

–  När man kom hit till Österlen på tidigt 60-tal fick man träffa originalgubbarna. Vi var bara unga valpar när vi först träffade dem. Och det var inte bara konstnärerna, utan torparna, rövarna och gubbtokarna. Vi åkte upp på åsen för att hälsa på hästhandlarna, du vet, de pojkarna. Det var riktiga fester med hembränt och brännvin och hästar. Hej och hå. Att träffa såna människor som ung grabb var helt fantastiskt.

Och sen dess är du fast här nere?

– Nej, jag sitter inte fast någonstans.

Vad har du gjort annars i ditt liv?

– Jag har aldrig varit anställd.

Har du kunnat leva på konsten?

– Kan inte leva utan.

Hur känns det att fylla år snart?

– Varje dag är en födelsedag.

På vilket sätt?(tyst i 20 sekunder)

– Sätter du inga potatis, så får du inga potatis.

Var är du i livet?

– Nära döden.

Känner du så?

– Så har jag känt sen jag föddes.

Vilken är din drivkraft?

– Till vadå?

Till att leva.

– Att se döden.

Då behöver du inte bli 70.

– Jag behöver inte bli 70. Varje dag är en födelsedag.

På vilket sätt?(tyst i 30 sekunder, ger mig en rågmacka med skivat äpple och rökt korv)

– Man vaknar ju.

Vad får dig att vilja gå upp varje morgon?

– Nyfikenheten. Min drivkraft är nyfikenheten.

På vad?

– På hur nära jag kan komma universums innersta kärna.

Har du varit nära någon gång?

– Jag är det hela tiden. Som nu när jag snackar med dig. Det är bordet, äpplet, molekylerna, allting är nu.

De tyska konstnärerna berättar att de går ned till stranden.

– Akta er för hajarna, ormarna och krokodilerna. Och ålarna, säger Curre.

Tre unga killar kommerin i köket och börjar steka ägg. En av dem är Curres son, Max. De tar lunchpaus i arbetet med att laga taket i bränneriet.

Curre, beskriv en dag.

– Jag ligger uppe hela natten och snurrar, sen så tittar jag ut och det börjar bli rött på himlen. Då kommer det upp en apelsin. Då känner jag mig trygg, för då kommer solen upp igen och då kan jag somna om. Och så sover jag till klockan fem, eller sju på kvällen. Sen får jag se vad jag är sugen på att göra.

Vad kan det vara?

– Jag kan ha perioder då jag har väldigt bestämda rutiner. Då är det upp på morgonen och direkt ut i ateljén. Jag tar inte emot några telefonsamtal utan jobbar koncentrerat från 9 till 13. Så är det nu. Sen vad jag gör resten av dygnet, det spelar ingen roll. Bara jag gör de där fyra timmarna och får lugn och ro. När det stämmer som bäst är det så. Sen kan det vrida sig på olika sätt. Ibland är det bra att spela istället. Då kanske jag gör mina fyra timmar mellan midnatt och fyra på morgonen. Det är så musiker jobbar, säger Curre och börjar spela och sjunga låten ”Fever” på blockflöjten.

Det kommer in enung man i huset med en lapp i en hatt. De hälsar genom att låta pannorna röras.

– Du är inbjuden till kalas, säger killen.

– Till Carl Larsson?

– Nej, till kalas.

Curre öppnar lappen.

– Det här festen var ju 1983, men va fan.

Alla skrattar.

Närmst i tiden ärden egna födelsedagsfesten. Sedan tänker Curre öppna upp gamla bränneriet för en utställning. Troligtvis blir det vernissage någon gång i början av november och ett par veckor framåt.

– Det blir målningar som är gjorda här i byn, och även från min debututställning i Stockholm 1965. De ska hängas upp runt i huset. Det blir både nytt och gammalt.

Precis innan vi ska gå kommer Curre på att han nu är lika gammal som många av gubbarna han träffade i sin ungdom.

– Tänk dig, här var en jäkla massa original och tokstollar när jag var 17 år. Alla de är borta nu. Nu fyller jag 70 och man kan ju undra:

– Är det nu jag som är tokstollen?