En poet som hittat sitt språk

Familj
Foto:
Foto:

Orden ville inte komma ut. Som barn plågades poeten Freke Räihä av att forumlera sina tankar högt, det blev inte rätt. Idag fyller han boksidor med ord om sitt inre och de yttre upplevelser de ger. Men låter också orden sägas högt, lågmält och eftertänksamt vid köksbordet, bombastiskt på scenen.

Artikeln publicerades 5 september 2013.

Scenen är idyllisk. Genom ett öppet köksfönster syns den skäggige poeten fixa med te och kakor. En svag doft av höst känns vid den öppna dörren, utanför vilken en stor hund ligger bland några leksaker. Inne i huset är trägolven väl levda på och ljuset lugnt.

– Degeberga är en idyll. Det österlenska ljuset finns här, närheten till både staden och landsbygden. Här är bra att leva.

Freke Räihä sökertystnaden när han jobbar. Poetgrejen att sitta på café och författa har han testat, men det funkade inte. Nej, lugnet måste finnas, och helst ska allt stök vara undanstoppat. Han dammsuger därför nästan maniskt, rent ska det vara för att ge utrymme åt orden. Just nu har han precis avslutat ett projekt, den 400 sidor långa diktsamlingen Mänskliga exempel kommer ut i dagarna.

– Frågan är om någon har ork att ta sig igenom det, men jag var tvungen att skriva.

Om världshälsoorganisationens lista över medfödda missbildningar, avvikelser från ”människan”. Freke researchade på djupet, tog fram all fakta han kunde komma över om alla de tillstånd han hittade på listan.

– Oerhört tufft, men lärorikt. Jag var bara tvungen.

Uppväxten i Smålandoch sedan Lund har präglat honom. Men också en slags inbundenhet som barn, där han hade svårt att säga orden han tänkte. Det blev fel, det som kom ut. Det var krångligt att prata. Därför hade han svårt att umgås med fler än en person i taget, det fungerade helt enkelt inte. Så när han upptäckte skrivandet, var det som att få ett nytt språk.

– Jag läste mycket, även dikter och det var de som fascinerade mig mest, hur de skapade bilder som levde kvar.

Freke kände att han ändå hade något att säga. Om samhället, om människans natur. Men det var inte ordet som kom först, det var brödet.

– Jag utbildade mig till bagare, jag är morgonpigg. Jag älskar att baka bröd, inte kakor och tårtor och sånt, utan ett rejält bröd ska det vara.

Men han fortsatte samtidigt att skriva, efter en längre period av att inte ha gjort någonting alls. Debuten 2001 var som att komma hem. Han hade stått på scen och läst sina texter tidigare, det finns trots allt en estradör där inne någonstans.

– Jag vara bara 23 och förstod inte hur stort det var att ge ut en bok, för mig kändes det som ett naturligt steg. Jag var fulkomligt full av mig själv.

Freke ler. De 150 exemplaren är idag slutsålda. Som poet är det inte Läckbergs sexsiffriga exemplar per bok man drömmer om.

2008 kom hanin på Skurups skrivarlinje och började förstå så mycket mer om sitt skrivande. Han introducerades till texter han aldrig hade hittat annars och kunskapstörsten var enorm. Det blev ett påbyggnadsår och det blev en fortsättning på Författarskolan i Lund. Det blev en kandidatexamen därifrån och han har precis påbörjat magisternivån.

– Jag sökte dit för att få hjälp att hitta till den skrivande prosan, men hur jag än försöker blir det upprepningar och bilder, så det blir en slags poesi i alla fall.

Han skrev en självbiografisk prosabok, en prosalyrisk bok, om hur han som instängd i sitt huvud upplevde sin uppväxt. En sortering av minnen helt enkelt.

– Nu, på magisternivå, tror jag att jag ska skriva en text om varför jag inte kan skriva.

Han ler igen, försöker förklara att han inte kunnat skriva på ett tag, men medger samtidigt att han redan påbörjat den där texten.

Drömmen, berättar han,är att bli en fullfjädrad essäist. Som Horace Engdahl eller Edoard Glissant.

Han har redan hört sig för om den nya doktorandutbildningen i skönlitterärt skrivande i Göteborg. Tänk att få fördjupa sig på det sättet, undervisa och skriva på projekt.

– Men jag trivs ju så bra i Degeberga, så vi får se.

Han inspireras av det mesta. Att stilla betrakta ett blad nära, nära. En annan människas rörelsemönster. Vandra i naturen, vandra i staden.

– Jag är en betraktare mer än en som handlar.

Nöjd, eftersom han numera kan formulera det som händer när han betraktar. Med egna ord. På sitt eget sätt.