Energiknippet Görnebrand ångar på i jämn takt

Familj Artikeln publicerades

– När livet är som bäst är det fyllt av arbete mest.

Det är bland det första John Görnebrand säger när vi kliver in i hans hus. Budskapet i de bevingade orden förstärks av Johns högra pekfinger som han håller upp en bit framför mig. Hans ljusblå pigga ögon är uppspärrade. Han menar allvar.

John Görnebrand har precis gett ut den tjugoåttonde utgåvan av Social handbok som brukar finnas på de flesta myndighetskontor i Sverige.

Det är en informatinsspäckad fickformatsbok som riktar sig mot de som är socialt verksamma och intresserade, till exempel handläggare på kommuner och Försäkringskassan.



Hans andra omfattande verk, Kommunal handbok har femton år på nacken och är en politisk hjälpreda om Sveriges statsskick, kommunal demokrati och politikens spelregler. I båda fallen förklaras lagar och riktlinjer på ett ganska enkelt, sakligt sätt.

Men om böckerna är noggrant strukturerade i sin utformning står de i skarp kontrast till det intryck jag får av John. Han viftar. Han pratar och han verkar ha (för) många bollar i luften. Plötsligt spärrar han upp ögonen igen och säger:

– Som pensionär han man ingen ordnad arbetstid. Ingen semester. Ingen ledighet. Välkomna in till mitt it-förlag.



Han skyndar sig fram i källaren och drar fram sin senaste halvt skönlitterära bok; Dramatiska händelser i danska Skåneland.

Sen skyndar han att berätta om kopiatorn, om hur det är att mejla, om ensamma företagares förmån att kunna arbeta halvnakna. Han skyndar sig att prata och han skyndar, skyndar sig att byta ämne.

Redan efter tio minuter har jag svårt att hänga med. Men innan jag hinner konstatera det har John dragit fram engelska böcker om andra världskriget.

– Jag kunde inte engelska så bra men nu när jag läst den här, och denna, och denna.

Jag oroar mig lite för hans andning

– Och..

Vänta lite

Är det inte just tid man har som pensionär?

– Nej, nej, nej. När livet är som bäst är det fyllt av arbete mest, upprepar John och ler nöjt. Han river av några skämt. Han skojar, skrattar och charmar.

Livet har varit fullspäckat. Av allt möjligt. Arbete, politik, böcker och resor.

– Det är inte alltid lätt att vilja vara störst, bäst och vackrast, lyder försvarstalet.

John Görnebrand fyller 81 år i år. Tillsammans med sju syskon växte han upp i en bondfamilj i Göinge. Han arbetade länge som dräng och det var meningen att han skulle ta över gården från sin far. Men han intresserade sig tidigt för böckernas värld vilket resulterade i att han, vid 38 års ålder, började på socialhögskolan i Lund. Vid det laget hade han redan hunnit bilda familj med hustrun Kerstin. Därför arbetade han heltid vid sidan av studierna. Men trots fick han ut sin socionom-examen redan efter halva tiden.



Därefter väntade jobb som socialsekreterare bland annat i Ronneby och Värnamo. 1968 blev han socialchef i Simrishamns kommun. Ett decennium senare upptäckte han att de på socialkontoret gott kunde behöva en handbok för att underlätta det dagliga arbetet. Då skrev han sin första sociala handbok.

John skrev även andra böcker, till exempel: Socialfall är vi allihopa och Socialtjänst – björntjänst?

– Ja, det är lätt att vara efterklok! Men ibland drev vi kanske barn och ungdomar till vansinne – de fick inte själva rätta till sina liv.

Som socialchef fick man aldrig vara i fred. Polisen kunde ringa mitt i natten när de hade omhändertagit barn som de inte visste vad de skulle göra av. De senaste åren har han upptäckt att man, i samhället, nu flyttat fokus från barnomsorg till "skolomsorg". Något som lett till att fritidsgårdar och daghem nu får allt mindre uppmärksamhet.

John talar inte gärna om det politiska livet som följde då han blev aktiv i Kommunens Väl Centrumdemokraterna. Det hela började med att han ville bevara sjukhuset.

– Men jag borde ha vetat bättre. Inget är så lumpet som politik. Du kan göra precis vad du vill. Det finns ingen skam i politiken! Nu är det ingenting som förvånar mig längre.

Han vill inte dra upp gammal "skit". Men medger att det var obehagligt när "man" försökte komma åt honom som socialchef.

Men kunde du själv varit mer ödmjuk i det politiska spelet?

John tänker. Kanske det.

– Men jag har alltid följt de demokratiska principerna, säger han.

Han har tre vuxna barn. Men John är inte heller särskilt snackig när det kommer till familjen.

Han berättar att sonen Jonas sa till honom häromdagen att det ibland var jobbigt att se sin pappa uthängd i medierna och så berättar han att dottern Ulrika skrivit de senaste fickhandböckerna tillsammans med honom.



– Som alla andra pappor har jag varit mycket orolig. Men gång på gång har jag upptäckt att de är lika duktiga som jag.

Han säger att de har "en bra familj".

– Vi håller ihop.

Men han inser sina brister som familjefar. Han lär inte vara den "idealiske" att sköta ett hem. Många gånger har han fått höra att han inte hjälper till – med någonting.

– Jag är ju en egoist, säger han. Nu tar han ett djupt andetag.

– Det kanske har varit förskräckligt att vara gift med mig.. Men samtidigt har jag alltid strävat efter att

vi alla ska få det bättre Och samtidigt har Kerstin varit så duktig, säger han om sin hustru.

Hur blir då det sociala livet när man har huvudet fullt av rikets alla lagar och paragrafer, skånska slott och luriga snapphanar?

Allvarligt talat så tycker John faktiskt att folk omkring honom ofta är ointresserade av "de stora sakerna". Tyvärr. Det skulle vara roligt att tala med någon som kan allt som John kan. Folk kan säga åt honom att "sluta prata om allt det där" och då gör han ju det. Förstås. Tråkigt nog.

– Men det finns inget roligare än att träffa duktigt folk med sinne för saker och ting.

Höjden av allt är att få skriva en bok.

– Det är som att få barn. Man har fått fram något eget. Det här är mitt verk. Mitt verk.



Trots att John Görnebrand är ungefär 50 år äldre än jag och han kallar mig, vänligt men bestämt, för flicka så får han mig att känna mig som en gammal grå gubbe. Mossig och halvslö. Och jag känner att det egentligen är han som är som en tossig tösabit. När han med tindrande ögon berättar att han ska bada så snart snön försvinner, såhär på vårvintern, utan att basta, så skakar jag på huvudet. Det är ju rena tokerierna. Sånt blir man förkyld av, vill jag säga. Men John Görnebrand hinner före. Han förklarar att folk gör fel när de ställer sig under varma duschar. Det blir man inget vidare kreativ av.

– Jag tror inte jag är som andra. När jag börjar mina dagar i havet får jag en kick. Jag känner att livet börjar leka. Man börjar tänka positiva tankar. Kroppen sätts i chock och man kommer igång!

John Görnebrand tystnar plötsligt. Han ser allvarligt på mig och säger:

– Men jag erkänner: Jag är en dålig simmare.

Helene Rothstein Sylvesten







Bibliografi

Född 26 juli 1925 i Glimåkra.

I stället för att bli bonde gick han först en vinterkurs på en lantmannaskola. Har även arbetat som kontrollassistent, på tidning, som SLU-ombudsman, personalkonsulent inom försvaret och nykterhetsassistent i Kalmar.

1968 tillträdde han som socialchef i Simrishamns kommun.

Inför valet 1973 var han med och startade partiet Kommunens väl Centrum Demokraterna.

Han har motionerade bland annat om införandet av kommunal musikskola, gågata, och upprustning av strandbadet. De första slog igenom medan den sista "möttes med kalla handen."

1985 slutade han som socialchef efter han upplevt sig trakasserad av politiska motståndare.

1973 debuterade han som författare med boken Socialbyråkrati på Coron Förlag. 1978 började han med Social Handbok (då Lilla Sociala Hjälpredan) som kommit ut varje år sedan dess. Kommunal handbok har kommit ut för femtonde året i rad. Hans senaste böcker är Skånska Slott och borgar och Dramatiska händelser i danska Skåneland.