”Fler borde våga leva i nuet”

Familj Artikeln publicerades

Lila skor, turkosta tights och rosa-orangerandig klänning. Lisa Fredlund har inga problem med att sticka ut, och tycker att fler borde uttrycka sig själva. Samtidigt är relationer mellan människor det viktigaste: för henne, för hennes församling och för mänskligheten som helhet.

Östermalmskyrkans nya föreståndare, Lisa Fredlund, är en av frikyrkerörelsens yngsta föreståndare, med sina 30 år. Att hon dessutom ser ännu yngre ut, och klär sig mer färgglatt än de flesta, är något hon ibland tjänar på.

– De trodde jag skulle åka på studentbiljett på bussen senast jag åkte.

Dessutom är Lisa kvinna, en av knappt 20 av Pingstkyrkans 600 föreståndare. Men hon tycker att hon blivit mycket väl bemött, och är både stolt och glad över tjänsten hon fått, över ansvaret man lagt på hennes axlar, förtroendet som förärats henne.

– Sedan är jag ju inte ensam, vi är tre pastorer, ännu fler anställda, många ideellt arbetande medlemmar och så bärs vi alla av Gud.

Nu är hon inte nyi Östermalmskyrkan, en samarbetskyrka mellan Evangeliska Frikyrkan och Pingstkyrkan, under fem års tid har hon varit pastor där. Till en början i kombination med husmorstjänst, vilket var en bra inskolning.

– Jag fick en chans att se verksamhetens mer praktiska delar och eftersom jag är rätt praktiskt lagd passade det mig jättebra.

Lisa är uppvuxen i bibelbältet, i Jönköping, men inte i en kristen familj. Ändå var hon redan som 14-åring inställd på att hon skulle jobba i en kyrka.

– Jag hade någon form av upplevelse av Gud, även om det var svårt att formulera. Men jag kände att det fanns något som drog mig till kyrkan, att det fanns något mera.

Först när hon varrunt 18 formulerade hon det som en kristen tro, att hon hörde hemma i kyrkan och att det var Jesus hon skulle följa. Så hon gick en bibellinje i Stockholm efter gymnasiet, direkt följt av teologiska studier i syfte att bli pastor.

– Det var rätt tufft. Dels var jag så ung, dels var jag så nyligen kristen. Mycket som var självklart för de andra, var helt nytt för mig. Men det var också fantastiskt lärorikt och roligt. Jag är ganska orädd och gillar nya saker, så det passade mig bra.

Hon läste en del av utbildningen i Stockholm, en del i Örebro. Direkt efteråt, hösten 2009, fick hon erbjudandet om den delade tjänsten i Kristianstad och flyttade hit.

–  Här är ju så vackert. Även om det tog en tid att ta sig in i staden så har jag fått många nära vänner nu.

Hon gillar att det är nära till kontinenten, hon tycker att hela Skåne hör ihop på något sätt, som en större sammanhållande region.

Även om honser sitt jobb som ett kall och inte direkt gör skillnad på arbete och fritid, hon svarar när det ringer, så har hon andra intressen utöver sin församling.

– Jag tycker om att arbeta skapande, måla, sy, pyssla. Och jag tycker om att fotografera.

Färg och form spelar roll, tycker hon som gärna klär sig färgstarkt. Det är inget hon prackar på någon annan, men hon menar bestämt att flera borde våga sträcka på sig och uttrycka sig lite färggladare än den grå massan.

– Och fler borde våga leva i nuet. Ytterst äger vi inte livet, vi vet aldrig hur det kommer att gå. Men det ger vila om vi vågar släppa taget och det tror jag gäller även den som inte har en tro.

Att hon nu blir ny föreståndare i Östermalmskyrkan innebär inte att verksamheten med små hemgrupper, inbjudna gäster, öppen kyrka och ansvar för Erikshjälpens second hand ska ändras.

– Nej, det finns väldigt mycket som fungerar bra. Jag tror däremot att vi på alla nivåer måste jobba mer med relationer till varandra. Varje människa måste bemötas utifrån dens situation, vilket är en utmaning, men en härlig sådan.