Hela min tillvaro gick i bitar i samma sekund som mitt underben

Krönika ,
Kristian Wihlborg.
Kristian Wihlborg.

När jag föll handlöst rakt ner i asfalten den där varma sommardagen i fjol visste jag inte att jag i samma sekund föll rakt ner i en värld jag bara hade läst och skrivit om.

Jag hade redan världens sämsta knän när det som inte fick hända hände.

Jag skulle bara cykla ett ärende på jobbets cykel när jag trampade fel och ramlade rakt ner i gatan så underbenet gick i två bitar. Och när ambulanspersonalen körde mig till CSK körde de samtidigt mig bort från allt som var min verklighet.

Som reporter har jag ofta skrivit om vårdpersonal som slår larm, om ont om resurser på avdelningarna under sommaren och fått tips på stan om saker vi borde skriva om. Men det blir ändå abstrakt och man förstår inte, även om man tror det, hur det är.

Jag tror inte att någon endaste av de jag mött på vägen är elaka eller inte bryr sig.

Hade jag inte varit övertygad om att allt beror på stress, vanmakt och underbemanning hade jag inte skrivit detta, men många bad mig till och med att göra det.

”Vi kan inte garantera patientsäkerheten”, sa flera jag pratade med och det var nog därför en gammal dam med bruten höft på avdelningen, samma dag jag kom, hade lyckats klättra över grinden i sjuksängen och dråsat i golvet.

Och det var säkert av stress jag blev utskälld tre gånger de två dagarna jag var inlagd. Första gången för att jag ringde på klockan efter 45 minuter och frågade om de glömt mina smärtstillande tabletter.

”Vi kommer till dig när det är din tur. Det hjälper inte att ringa på oss”.

Nästa natt för att jag ringde på klockan efter 45 minuters väntan på smärtstillande och blev utskälld för att jag inte sagt till.

”Vi är inga tankeläsare. Du måste själv påminna oss, fattar du väl?”

Tredje gången var när jag som nyopererad blev törstig klockan tre på natten och bad om vatten. Jag fick min Ramlösa till slut, av daggänget som kom vid åttatiden.

Det var en befrielse att bli utskriven mindre ett dygn efter operationen av en läkare jag aldrig fick prata med.

På salen låg en dam och grät för att de inte hann hjälpa henne till toaletten och som fått veta att hon minsann fick vänta på sin tur. Jag var glad att få åka därifrån.

Men väl hemma började nästa kamp. Den att få låna en rullstol av kommunen. Det tog en månad.

En vikarie (hoppas jag) på kommunens medborgarkontor sade glatt vid ett av mina otaliga försök att få en:

”Gör som jag och min sambo gjorde. Vi åkte upp till CSK och tjuvlånade hem en. Det är det enda sättet”.

Då hade jag blivit erbjuden att låna en på korttidslån från dem, men det visade sig att den hade fyra små hjul i stället för två stora baktill. Den dög inte ens att titta på tv i. Man kommer inte en centimeter utan att någon puttar på och jag är ensamstående.

Att hoppa på kryckor med svår artros är omöjligt och att gå med en bock blev lika omöjligt eftersom de på sjukhuset glömt att sätta skumgummiskydd på handtagen, så redan på vägen hem från sjukhuset fick jag stora, öppna skavsår i handflatorna.

Ja, det finns mycket att berätta. Även historien om att det kanske inte är det bästa att laga ben som blivit helt krokigt av artros med en spik för den tål inte belastningen och går av. Det tog åtta månader för frakturen att läkas på grund av det. Jag är fortfarande beroende av rullstolen efter 13 månader och min fot har blivit sned.

Eller historien om att Försäkringskassan har anställt en person enbart för att reda ut vad som står på sjukintygen från ortopederna här.

Men jag vet att ni är många därute som vet precis vad jag pratar om. Så jag tänker återkomma. Det är ett löfte.

Jag hoppas att mina kollegor ger mig chansen att göra det. Men det är trots allt så att det blir så abstrakt om man inte upplevt det, även för dem.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.