Hela Sveriges Siwan

Siw Malmkvists sångkarriär började precis som många av dagens ungdomar hoppas på, genom en musiktävling.

– Men jag tror inte att jag hade haft en chans som sångerska i dag. Kanske som kombinerad sångerska och ståupp-komiker. De sjunger så otroligt mycket bättre nu, säger hon.

Men professionaliseringen har en baksida. Siw Malmkvist saknar artister som inte bara sjunger vackert. Själv slog hon igenom sida vid sida med sångerskor som Lill-Babs och Monica Zetterlund.

– Mycket av dagens musikutbud är så likriktat, det är få som har någonting eget.

Om hon ska komma på någon som hon tycker har det där lilla extra, då får det bli före detta "Idol"-deltagaren Amanda Jenssen.

Hade du själv kunnat söka till "Idol"?

– Absolut, det var så jag själv började. Skillnaden är att nu ska du både kunna sjunga, dansa och agera. Och så är det sådant fokus på utseende. Visst betydde utseendet något även då, men man lade större vikt vid personlighet i rösten.

Karriären började visserligen med en musiktävling, men också med ett fall. När Siw Malmkvist tävlade i finalen till talangjakten "Flugan" snubblade hon på mikrofonsladden, ramlade pladask in på scenen och rev upp strumpbyxorna. Långt senare gjorde hon en lika tjusig entré.

När hon skulle ta emot en medalj ur kungens hand för sina mångåriga insatser som artist i somras, snubblade hon rakt i famnen på Hans Majestät. Men en och annan vurpa har inte kunnat stoppa Siw Malmkvist. Det är sådant man får räkna med under en 55 år lång karriär.

Siv Malmqvist, som hon stavade sitt namn då, växte upp som ett av nio syskon i ett barnrikehus i Landskrona. Barndomen var fattig men kärleksfull och rik på äventyr. I dag bor hon i centrala Stockholm. Och visst medger hon att hon har gjort en klassresa.

– Mer materiellt än mentalt tror jag. Trots allt står jag fortfarande med fötterna på jorden. Jag blir så irriterad på de där knoddarna som åker runt i fina bilar med olja i håret och tycker att de är förmer. Jag vänjer mig aldrig, säger hon med en grimas.

Siw Malmkvist hade aldrig tänkt ge ut några memoarer. Hon satt och skrev ihop en familjekrönika till barnbarnen när Norstedts förlag ringde.

– Jag ville att mina barnbarn skulle få chansen att läsa om hur det var när jag växte upp. Så mycket av det som fanns då är borta i dag, folkparkstraditionen till exempel. Norstedts ville att jag skulle skriva om hela mitt liv och min karriär och när jag fick chansen att få hjälp att minnas och leta fram material så, varför inte?