Annons

Hon känner ingen skuld

Familj • Publicerad 8 mars 2007
– Jag behöver trygghet, att ha människor omkring mig som jag känner. Annars kan jag falla in i stereotypa beteenden, säger Iris Johansson som är autistisk. Bild: Scanpix
– Jag behöver trygghet, att ha människor omkring mig som jag känner. Annars kan jag falla in i stereotypa beteenden, säger Iris Johansson som är autistisk. Bild: ScanpixFoto: 
Egen värld. För Iris Johansson är känslor något abstrakt och inget hon upplevt. Däremot har hennes autism blivit en tillgång i arbetet som författare och handledare. Bild: Scanpix
Egen värld. För Iris Johansson är känslor något abstrakt och inget hon upplevt. Däremot har hennes autism blivit en tillgång i arbetet som författare och handledare. Bild: ScanpixFoto: 

Autistiska Iris Johansson har inga känslor. Som liten levde Iris Johansson i sin egen värld. Men hennes pappa lockade fram henne. Numera är hon ett bevis på att det går att leva med autism.

Att träffa Iris Johansson är spännande. För när annars kan man prata med en person som säger sig sakna inbyggda mänskliga egenskaper som skuld och samvete och som varken kan känna sorg eller glädje.

Annons

– Jag har ett funktionshinder. Det är ingen utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom. Felet ligger i impulserna i hjärnan, som inte fungerar. Man kan jämföra det med en färgblind person. Även om alla säger att den väggen är röd, ser den färgblinda ändå inte färgen, säger Iris Johansson.

Iris Johansson har autism, och är i dag en landets auktoriteter inom området. Hennes schema och kalender är fullmatad. Hon reser och föreläser, handleder personal och träffar ungdomar med autism eller andra kommunikativa funktionshinder.

– I många fall betonar man beteendet hos autistiker, stereotypa beteenden eller att vi isolerar oss i egen värld. Jag vill bort från det och i stället lyfta fram och arbeta med kommunikationen. För kan man hitta ett sätt att kommunicera, bryts också mönstret, säger hon.

Iris Johansson växte upp på landet, och hur det var att leva i sin egen värld, vara tyst och sluten skriver hon om i boken "En annorlunda barndom" (Forum 2007).

När Iris Johansson var liten stängde hon in sig och trivdes i sin egna lilla värld och kunde stanna där i timmar. Den enda som kunde locka ut henne då och då var hennes pappa. Och genom hennes uppväxt, tonår och en bra bit upp i åren – ansträngde han sig ideligen för att vinna över henne till den vanliga världen, att locka fram henne så att hon i stället befann sig där vi andra finns.

– Han gjorde det för att han tyckte att det var roligt och intressant. Hade han inte gjort det, hade jag levt på institution och haft hjälp dygnet runt. Jag klarade mig inte utan hjälp förrän upp i 30-årsåldern, säger hon.

Det är svårt att tro. Det går inte att se på henne att hon har ett funktionshinder. Och det är svårt att förstå att hon inte kan känna, inte kan relatera till glädje, sorg, ilska eller lycka. Känslor vi andra lever med, och lever i, är för henne abstrakta begrepp och något hon lärt sig att hantera.

– Jag känner inte. Men jag har lärt mig att "känna av" en atmosfär i ett rum eller ett sammanhang. Att se och lära mig vad som händer runt omkring mig, och intellektuellt förstå att nu är folk glada. Men jag känner inte. Jag förstår, säger hon.

Men känslor som kärlek är inget hon saknar.

– Kärlek är ingen känsla. Det är ett tillstånd. Något som finns i rummet. Och man känner ett ljus inom sig – även om jag inte "känner" det så märker jag ljuset, säger hon.

Annons

Eftersom hon inte kan känna skuld eller saknar ett samvete – skulle hon kunna begå de mest ohyggliga handlingar utan att blinka. På den frågan ler hon och svarar:

– Ondska är frånvaron av trygghet och godhet. Det är tillstånd mer än känslor. Jag är trygg och är man trygg begår man inte onda handlingar, säger hon.

När människor omkring undrar om hon inte är ledsen när någon har dött, kan hon svara: Nej. Men hon kan också förstå, att i somliga situationer ska man vara ledsen. Ibland, och det är väldigt få gånger, har hon känt en glimt av alla de känslor vi andra lever med dagligdags. Som när en god vän sa att han saknade sin mamma, som bor i ett annat land. Då fick hon en förnimmelse, om än kort.

– Jag har ett litet förråd av sådana ögonblick. De är få och väldigt korta, som små stjärnor som glimmar till på en annars mörk himmel. Dem vårdar och uppskattar jag.

Först i 30-årsåldern började hon alltså klara sig själv och hantera vardagen. Men än i dag har hon lagt upp livet så att det ska fungera för henne.

– Jag behöver trygghet, att ha människor omkring mig som jag känner. Annars kan jag falla in i stereotypa beteenden, som att en simpel fras börjar snurra runt i huvudet, i timtal. Men lyckas jag till exempel slå på radion, kan något jag hör där, dra ut mig igen, säger hon.

Livet består av listor. Allt är organiserat och allt finns i hennes huvud. Spontanitet, saker som ställs på ända eller det självklara som uppstår exempelvis i en vardagssituation som att ett sällskap ska duka bordet och laga mat ihop – är situationer hon inte kan hantera.

– Jag måste ha en ordning. Antingen göra det på mitt sätt. Eller inte alls. Jag har helt enkelt inte förmågan att spontant laga mat från det som råkar finnas hemma. Men mina anhöriga och vänner vet detta, så antingen gör jag allt, eller så sätter jag mig ner och underhåller dem, medan de sköter ruljangsen. (TT Spektra)

Manu Seppänen Sterky

SAXO
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons