"Jag är en lycklig människa"
Medan livskamraten sedan tiden på Malmö scenskola, Sten Ljunggren, repeterar Jeppe på berget på Stockholms stadsteater, vistas Barbro Oborg i parets lilla paradis på Gotland, där de bor på sommarhalvåret.
Fastän syrenerna redan har blommat ut är det trevligt att speja över de idisslande korna på de omslutande ängarna. Och när hon redan är där ute i trädgården passar hon på att hänga tvätt, sätta blommor och sköta om rosorna, som förhoppningsvis ger sig till känna lagom till 70-årsdagen. På landet tycks inte råda någon brist på sysselsättning.
– Det är otroligt mycket att göra, säger hon sorglöst. Husfix. Jag är rätt händig och det jag inte kan, frågar jag mellansonen om.
Långt innan Barbro Oborg blev känd som Gudrun Marklund i filmen Pistvakt, 2005, eller som den utsatta läraren i tv-succén Lära för livet på 1970-talet, filmdebuterade hon i Domaren, 1960.
Otäcka köttbullar
Det första smakprovet – i dubbel bemärkelse – av teater fick hon uppleva vid elva års ålder, som en del av skolans undervisning. I rollen ingick att äta konserverade köttbullar.
– De var otäcka. Jag kan fortfarande känna smaken.
Trots denna hårda prövning har det aldrig rått något tvivel om att hon skulle bli skådespelare. Föräldrarna slösade med kärlek och stöd, men envisades också med att hon skulle lära sig ett ”riktigt” yrke. Därför gick hon på Stockholm stads Handelsrealskola och arbetade sedermera i omgångar på kontor.
– Det kändes instängt och var aldrig speciellt roligt.
Tillfreds med livet
Men se, kontorsjobben kom väl till pass och bekostade undervisningen på Gösta Terserus teaterskola i Stockholm. Det var då hon tillfrågades om att medverka i Domaren, en filmerfarenhet som gav mersmak i över fyra decennier.
Även om det alltjämt händer att hon får en liten roll, är nu skådespelarkarriären över.
– Jag har jobbat med teater i hela mitt liv så det är klart att jag saknar det: uppladdningen inför, repetitionerna, spela på scen, kompisarna. Allt.
Ändå har hon funnit sig till rätta i pensionärstillvaron och är tillfreds med livet.
– Jag är en lycklig människa. Jag har mycket kärlek omkring mig. Jag mår bra och tycker att livet är roligt - utom när åskan går. Motgångar? Klart jag har upplevt motgångar, men då får man jobba på tills man har kommit över dem. Tids nog glömmer man dem, tack och lov, säger Barbro Oborg. (TT Spektra)
Medan livskamraten sedan tiden på Malmö scenskola, Sten Ljunggren, repeterar Jeppe på berget på Stockholms stadsteater, vistas Barbro Oborg i parets lilla paradis på Gotland, där de bor på sommarhalvåret.
Fastän syrenerna redan har blommat ut är det trevligt att speja över de idisslande korna på de omslutande ängarna. Och när hon redan är där ute i trädgården passar hon på att hänga tvätt, sätta blommor och sköta om rosorna, som förhoppningsvis ger sig till känna lagom till 70-årsdagen. På landet tycks inte råda någon brist på sysselsättning.
– Det är otroligt mycket att göra, säger hon sorglöst. Husfix. Jag är rätt händig och det jag inte kan, frågar jag mellansonen om.
Långt innan Barbro Oborg blev känd som Gudrun Marklund i filmen Pistvakt, 2005, eller som den utsatta läraren i tv-succén Lära för livet på 1970-talet, filmdebuterade hon i Domaren, 1960.
Otäcka köttbullar
Det första smakprovet – i dubbel bemärkelse – av teater fick hon uppleva vid elva års ålder, som en del av skolans undervisning. I rollen ingick att äta konserverade köttbullar.
– De var otäcka. Jag kan fortfarande känna smaken.
Trots denna hårda prövning har det aldrig rått något tvivel om att hon skulle bli skådespelare. Föräldrarna slösade med kärlek och stöd, men envisades också med att hon skulle lära sig ett ”riktigt” yrke. Därför gick hon på Stockholm stads Handelsrealskola och arbetade sedermera i omgångar på kontor.
– Det kändes instängt och var aldrig speciellt roligt.
Tillfreds med livet
Men se, kontorsjobben kom väl till pass och bekostade undervisningen på Gösta Terserus teaterskola i Stockholm. Det var då hon tillfrågades om att medverka i Domaren, en filmerfarenhet som gav mersmak i över fyra decennier.
Även om det alltjämt händer att hon får en liten roll, är nu skådespelarkarriären över.
– Jag har jobbat med teater i hela mitt liv så det är klart att jag saknar det: uppladdningen inför, repetitionerna, spela på scen, kompisarna. Allt.
Ändå har hon funnit sig till rätta i pensionärstillvaron och är tillfreds med livet.
– Jag är en lycklig människa. Jag har mycket kärlek omkring mig. Jag mår bra och tycker att livet är roligt - utom när åskan går. Motgångar? Klart jag har upplevt motgångar, men då får man jobba på tills man har kommit över dem. Tids nog glömmer man dem, tack och lov, säger Barbro Oborg. (TT Spektra)
”Jag har jobbat med teater i hela mitt liv så det är klart att jag saknar det”
