Livets nya fas

Familj Artikeln publicerades

Tidigare i år meddelade Marika Wachtmeister att hon avgår som chef för Wanås, för att få tid för andra kreativa satsningar. På tisdag fyller hon 60 år.

Uppvuxen i ett hem med modernismen som tanke och på väggarna var konsten tidigt en självklar del i Marika Wachtmeisters liv. Fast läsa konsthistoria, absolut inte, det hade ju hennes mamma gjort, dessutom skrev hon konstkritik åt Svenska Dagbladet. Istället ville hon bli läkare. Som pappa.

Det blev inte så. Efter att ha tillbringat hela tonårstiden i New York, hennes pappa fick jobb i världsstaden och tog med sig familjen, godkände inte Sverige hennes amerikanska betyg när hon sökte in på universitetet. Istället blev det så småningom juridikstudier och yrke som advokat. Tills konsten kom in i bilden.



Vi sitter i varsinfåtölj på kontoret på Wanås. Hon dricker té, säger att hon uppskattar tédrickandets utveckling från en trött påse i varmt vatten till en mängd olika färger och smaker. Min dryck, kaffe, aktar hon sig för. "Jag blir speedad redan efter en kopp", säger hon, och tillägger när jag ler, "ännu mer än vanligt".

Det senaste året har inneburit stora förändringar för Marika Wachtmeister. Det yngsta barnet lämnade henne och maken Carl-Gustaf (mer känd som C-G) ensamma i det stora huset, och beslutet att hon skulle kliva av chefsskapet för Stiftelsen Wanås väckte uppmärksamhet.

Livet är inne i en ny fas.

– Efter 36 år med barn hemma kändes det tomt när Hedda, vår yngsta, flyttade. Inte bara det att hon flyttade, även alla hennes kompisar som brukade drälla runt i huset slutade att komma. Men det har också gett oss en ny frihet.

Hon och C-G träffades 1969, men först 1985 lämnade de Linköping för Skåne och C-G Wachtmeisters arvegods Wanås, det som sedan dess varit deras hem och jobb.

– Vi visste hela tiden att vi en gång skulle flytta till Wanås, och komma närmare C-G:s släkt. Eller som jag brukar säga, klanen. Jag trodde det skulle bli svårt, och det blev det. Vi trivdes i Linköping, i Östra Göinge var skolorna sämre och livet förändrades. Det positiva var att vi som familj kom närmare, vi fick roa varandra.



Då. I början avSkånesejouren pendlade Marika Wachtmeister till sitt jobb som advokat i Kristianstad. Efter ett tag kände hon hur livet på Wanås krävde mer. Familjen. Gården. "Wanås äter sina invånare", säger hon. Ungefär samtidigt fick hon den idé som kom att bli hennes nya karriär och ge Wanås ytterligare en inriktning.

De positiva reaktioner som en omfattande skulpturutställning i Stockholm inspirerade henne till att skicka ut en egen förfrågan till 25 konstnärer. I brevet berättade hon att hon hade tillgång till en slottspark, att transporten var ordnad och att Ikea gått med på att betala katalogen. Så frågan till konstnärerna var enkel: "Vill du vara med?".

Det ville de.

– En dag lastades det av en massa konstverk framför slottet. Jag hade en bristfällig kunskap om det hela, men min pappa sa alltid att problem är till för att lösas. Och det gjorde vi. Det blev jättemycket jobb, men det var också jätteroligt.

Året var 1987 och Marika Wachtmeisters dröm om att på något sätt syssla med konst hade uppfyllts, men inte bara det. Första steget till en i dag etablerad och aktad institution hade tagits. Tanken var inte att utställningen skulle upprepas, men när konstverken lämnade parken med höstens intåg kände Marika Wachtmeister en tomhet. Eller, för att använda hennes egna analys: "Jag gick in i en post-project-depression".



Marika Wachtmeisterär både känd och respekterad, som konstchef, som företagare och entreprenör. Hon sitter i tre andra styrelser, bland annat för Millesgården, har etablerat en mängd kontakter och har i sin tur inspirerat till en liknande skulpturpark i Spanien.

– Att jag är kvinna har gett mig extra uppmärksamhet, och det har ofta varit bra. Men någon jämställdhet har vi inte förrän vi har inkompetenta kvinnor på höga positioner. I dag finns det gott om inkompetenta män högt upp.

Wanås tillhör släkten Wachtmeister och både hon och hennes man har diskuterat godsets framtid. Allt hon vill säga är att "det finns en plan". För konstverksamheten finns det däremot en annan plan, och det är den hon sjösätter i och med beslutet att lämna över till ett yngre, utomstående konstpar. De för med sig nya tankar, och för Marika Wachtmeister är detta ett sätt att säkra konstens ställning på Wanås.

– Det naturliga hade kanske varit att våra barn tog över, men genom att välja två utbildade personer kan verksamheten bli än mer seriös. Vad de vill göra? Det vet jag inte, bara att de sagt: Vidga världen!